Älgtjurskollaps
A funny feeling inside.
Filmcitat a la 2001. Beryktat och förbannat påfrestande. Försummelsen höjdrygg. Hälsa mannen bredvid. 2011 års nederlag. 28 år. Herregud, jag tror jag skjuter mig.
Är jag rädd för att jag hatar? Roande om folk tror det.
2011. Året då jag tar beslut. Beslutet att jag inte kan vänta mer. Som det är nu har jag slutat tro på den eviga kärleken. Jag tror faktiskt inte nån kan älska och vara kär i mig i all evighet. Att vara mig 100% trogen hela livet.
Och allt bygger återigen på rädsla och feghet. Eller omognad. Och den kan infinna sig långt upp i åldrarna. 2011. 11,5 vecka tills dess. Det är vad ni har på er att fatta ett beslut. Att övervinna er egen rädsla och feghet. Att våga satsa. Att våga ge sig hän. Att våga välja bort saker. Det enda jag kräver av alla jag släpper in på livet är: 100% ärlighet och 100% uppriktighet och är det partnerkandidat så även 100% trogen. Ingen kommer någonsin blir helt och hållet redo. Kommer aldrig någonsin komma över eller glömma helt.
I söndags var jag ytterst nära att krocka med en älgtjur i över 110 km/h. Det fick mig att inse att jag har ännu mer bråttom än jag trodde. Jag vill verkligen uppleva att se ett barn födas. Ett barn som verkligen verkligen är en del av mig. Men, det är det där med min mage. Eller min medvetenhet om omvärlden. Händer nått eller om nått ligger och gror under ytan så vet jag om det. Och magen ja. Sedan jag fick beskedet så har den sagt mig, -"Det är kört" Och det är det nog. Och när jag väl börjar acceptera det faktumet så försöker nån ta mina hundar ifrån mig. Hundar som är extremt välvårdade, aktiva och lyckliga. Som älskar mig mer än något annat. Jag kommer slåss för dem. Slåss till blodet flyter. Dem är det enda jag har.
Det enda.
A funny feeling inside. Att allt kommer skita sig. Precis allt.
Är jag rädd? Nej, jag krossar.
Och det enda jag har lärt mig är att aldrig aldrig aldrig...
Filmcitat a la 2001. Beryktat och förbannat påfrestande. Försummelsen höjdrygg. Hälsa mannen bredvid. 2011 års nederlag. 28 år. Herregud, jag tror jag skjuter mig.
Är jag rädd för att jag hatar? Roande om folk tror det.
2011. Året då jag tar beslut. Beslutet att jag inte kan vänta mer. Som det är nu har jag slutat tro på den eviga kärleken. Jag tror faktiskt inte nån kan älska och vara kär i mig i all evighet. Att vara mig 100% trogen hela livet.
Och allt bygger återigen på rädsla och feghet. Eller omognad. Och den kan infinna sig långt upp i åldrarna. 2011. 11,5 vecka tills dess. Det är vad ni har på er att fatta ett beslut. Att övervinna er egen rädsla och feghet. Att våga satsa. Att våga ge sig hän. Att våga välja bort saker. Det enda jag kräver av alla jag släpper in på livet är: 100% ärlighet och 100% uppriktighet och är det partnerkandidat så även 100% trogen. Ingen kommer någonsin blir helt och hållet redo. Kommer aldrig någonsin komma över eller glömma helt.
I söndags var jag ytterst nära att krocka med en älgtjur i över 110 km/h. Det fick mig att inse att jag har ännu mer bråttom än jag trodde. Jag vill verkligen uppleva att se ett barn födas. Ett barn som verkligen verkligen är en del av mig. Men, det är det där med min mage. Eller min medvetenhet om omvärlden. Händer nått eller om nått ligger och gror under ytan så vet jag om det. Och magen ja. Sedan jag fick beskedet så har den sagt mig, -"Det är kört" Och det är det nog. Och när jag väl börjar acceptera det faktumet så försöker nån ta mina hundar ifrån mig. Hundar som är extremt välvårdade, aktiva och lyckliga. Som älskar mig mer än något annat. Jag kommer slåss för dem. Slåss till blodet flyter. Dem är det enda jag har.
Det enda.
A funny feeling inside. Att allt kommer skita sig. Precis allt.
Är jag rädd? Nej, jag krossar.
Och det enda jag har lärt mig är att aldrig aldrig aldrig...
