Religösa 80-tal.

Vad det är jag vill...
Om alla bara visste det. Vore mycket enklare då. Jag vet inte vem du är. Vart du är. Om du finns. Jag vet inte varför eller hur. När eller om möjligheten finns. Jag vet inte. Men jag tror på mirakel. Jag hoppas jag tror på mirakel. Eller jag vill tro. Men jag gör nog inte det. Världen är alldeles för liten för det. Vad jag vill.. Ganska enkelt egentligen. Jag vill

Jag började räkna en gång. För länge sen. En tid som börjar bli forntid. Räknade får. Dagar. Tid. Räknade på livet. Jag gör det fortfarande. Detta förbannade jävla räknande. Vareviga dag. Natt. Timme. Minut. Ständigt. Där försvann den. Och den. Och snart även den. Ville ni veta? Nej det vill ni inte. Bryr jag mig? Nej, inte det minsta. Psykriatiskt sjuk? Nej, inte ni. Jag bryr mig inte. Vet ni varför? För att jag aldrig har gjort det. Jag har sett ett rakt mål och inte brytt mig om någonting annat. Endast målet. Inte vägen dit, utan målet. Empati och sympati. Vad är det bra för? Jag har faktiskt inget bra svar på det. Jag har aldrig haft den förmågan. Kommer heller aldrig ha. Världen är svart och vit. Finns ingen gråskala. Bara lögner med lite sanning i eller sanning med lite lögn i. Och så finns ju sanningen och lögnen i dess renaste form. Empati. För vadå? För mig själv kanske. Kommer nämligen aldrig nå mitt mål. Göra det bästa av vägen dit vore kanske lämpligt i det läget. Ja, kanske. Men inte denna gången. Inte i detta livet. Inte med denna själen. Besitter inte kunskapen eller förmågan. Besitter inte drömmen och viljan. Den försvann på 80-talet. Numera består allt av en väntan. En väntan efter miraklet man inte tror på. Jag saknar helt enkelt tro. Tro på omvärlden.
Vad jag vill... Jag vill tro. Tro på att allt ordnar sig och blir bra. Att målen blir nådda. Att solen går upp på morgonen. På framtiden. På själslig ro. Som allas Stenmark skrev "Men tänk om nästa liv är lika bedrövligt som detta". Min högsta dröm; barn. Barn i massor. Det sket sig. Kanske kan få nått enstaka. Om jag har förbannat tur.  Fler drömmar och mål? Nej egentligen inte. Har haft samma sedan jag blev tonåring. Barn. Adoption? Haha, kommer inte på frågan. Inte en jävla chans. I övrigt tomten, önskar jag mig tillit och trygghet. Förtroende och närhet. Kärlek och ömhet.

Vad jag vill. Det är enkelt. Så förbannat jävla enkelt. Jag vill det varenda jävel vill. Jag nöjer mig dock inte med medelmåtta. Och det är mitt problem. Mitt stora jäkla problem. Att vara nöjd för stunden och se det positiva i saker och ting.
Men jag ser ingenting positivt.
Så tack.

Tack alla. Tack.
Jag är där igen. Där jag ständigt hamnar. På mitt lilla altare. Nej jag tycker inte synd om mig själv. Detta är väl självförvållat. Och även om det inte är det så varför tycka synd om mig själv? Jag trivs med mig själv på något konstigt jävla sätt. Och vet inget bättre. Vet jag inget bättre, finns det inget bättre. Enkel logik. Ens egen sanning är alltid den sanna. Det man själv tror på är det enda troliga.
Empati. Jo tack. Enkelriktad gata utan slut.

Rök mentol och håll käft.

Korten på bordet. Med tanke på den mängd läsare jag har på denna sida så kan jag ställa till det för folk. Korten på bordet. Det är ett uttryck man bör begrunda innan man använder sig av. Det kan gå illa utan eftertanke.
Vet faktiskt inte om jag tror på att människan kan förändra sig. Jag önskar och vill att man besitter den förmågan och möjligheten. Frågan är om man kan. "Jag vill ha tillbaka henne!!" vs "Aldrig så som han har svikit mig!" och då är inte ens korten på bordet. Vet du vad det skulle innebära? Vet du vad det skulle innebära om jag nån gång skrev ett inlägg utan några som helst hämningar? Bara skita i all moral och etik. Helt enkelt lägga korten på bordet. Alla korten. De flesta andra har mer att förlora på det än jag själv.

Moralpanik i samhället. "Hur kan man göra så?!" Vem bryr sig egentligen. Egentligen är vi alla enorma egon som bara tänker på oss själva. Det är så världen är uppbyggt. Och så världen kommer fortsätta fungera i all evighet. Det är inte så konstigt. Finns betydligt märkligare saker att fundera över. Varför min ena hund diggar Robbie Williams medans den andra är helt ointresserad.

Vi ska snart gå in på vad jag egentligen vill. Vad det är jag söker och letar efter. Snart är en definitionsfråga. Inom sinom tid. Någonstans mellan "nu" och "för sent". Jag känner stress. Stress som ökar hjärtats kapacitet att pumpa ut blod i mina ådror. Stress som skapar panik i min själ. Stress som försämrar förmågan att se klart. Stress är en av anledningarna till varför jag skyndar långsamt. Stress är nämligen ingen bra egenskap när man ska fatta beslut. Definitivt inte när det är stora livsavgörande beslut. För det är just så jag ser på det. Det är inte som att välja lösgodis i affären, eller om man ska röka mentol eller ej. Det handlar om huruvida man ska leva eller ej. Om att se in i framtiden utan att besitta kunskapen att göra det.
Chansa. Det kan ni göra som anser att ni har råd att göra det. Det har inte jag. Att folk inte förstår det. Att ni inte besitter kunskapen att kunna läsa mellan raderna. Det är så simpelt. För inte måste jag väl vara så övertydlig och läsa åt er?
Jag är trött på viss typ av understimulerad hjärnkapacitet. Eller bristen på hjärnkapacitet snarare. Varför skulle jag resa mig upp och smälla till dig på käften? Varför är du rädd för verkligheten? Varför flyr du in i något du tror är coolt? Det kommer förgöra dig. Det är bara en tidsfråga. Så vill du veta varför jag inte tar till handgemäng? Du besitter egenskapen att du kommer göra dig själv mer skada. En skada som smärtar dig enormt mycket mer. Och om det inte sker så får väl jag hjälpa till.

Jag ser FRAMÅT, inte åt sidan.

Å, nej! Han skriver.. Två dagar efter riksdagsvalet. Detta måste ju bara handla om SD beryktade intåg i det moderna Sverige. Varför skulle detta handla om det? Jag röstade inte på dem. Inte mig ni ska fråga ut. Dessutom är min egentliga åsikt långt mer skrämmande än både SD och NSF. Men nog fanken  fanns det inget parti för mig.
Jag är varken höger eller vänster.
Jag ser FRAMÅT, inte åt sidan.

Nu blev det ju lite politik ändå. Svårt att låta bli när allt är politik. En livsåskådning. Ett levnadsätt. En åsikt. En ideologi. Jag är politik. Skulle jag starta ett parti så skulle jag förvisso knappast få många röster. Men jag skulle röra om i grytan.
Jag börjar stänga in mig själv i ett hörn. Jag känner mig själv bli lite väl närgången. Är jag redo för detta? Jo, jag tror det. Men jag släpper inte på tyglarna förrän jag känner tillit och förtroende. När nu detta kan komma att ske. Om så någonsin.

RSS 2.0