Välmående, Hallå!!?
Nya mål i sikte. Trodde jag. Så är man fast på samma jävla punkt som senast. Handikappad och förtryckt. "Vad var det jag sa?" Att allt skiter sig förr eller senare. Det mest negativa i det hela är att målen är för höga. Onåbara i en värld som denna. Allt måste anpassas efter stundande situation. Stundande situation är dessvärre mer komplicerad än väntat. Eller detta är förvisso relativt väntat. Men förhoppningen var någon helt annan. Allt måste bearbetas och modifieras för att skapa en tillvaro som gynnar den situation man för stunden är förpassad till.
Det okända kommer knappast bidra till välmående förteelser. Mestadels ångest och misstänksamhet. Om man ändå kunde få tillbaka tilliten till folk. Men det känns som en omöjlighet. Långt ner utan syre och ljus befinner den sig. Tilliten. Jag är i behov av det.
I så förbannat stort behov av tillit.
Det okända kommer knappast bidra till välmående förteelser. Mestadels ångest och misstänksamhet. Om man ändå kunde få tillbaka tilliten till folk. Men det känns som en omöjlighet. Långt ner utan syre och ljus befinner den sig. Tilliten. Jag är i behov av det.
I så förbannat stort behov av tillit.
Lösaktighetens väsen.
Allt blir så mycket enklare med raka besked. Att slippa omvägar. Gå i cirklar. Fågelvägen från start till mål. Missar man att se och uppleva allt runt omkring? Det är väl ingenting att missa. Du kommer aldrig någonsin få uppleva allt. Hur mycker du än försöker så kommer du inte uppleva en bråkdel av allt som går. Sluta släng bort din tid med att leta efter nya erfarenheter. Se framåt istället. Vart vill du vara i framtiden? Se till det som är viktigast i livet. Det du vill åstadkomma. Sträva därefter åt det hållet. Med klara mål i sikte är sidovägar bara bortkastad tid.
Jag vet vart jag vill. Vart jag vill vara. Vart jag vill dö. Därför kräver jag raka besked. Så simpelt är det.
Oj, nu går solen upp. Kanske onödigt att gå och lägga sig. Men med tanke på att dagen bör utnyttjas till fullo, kanske man bör ta sig en liten lur. Optimala för hjärnans funktionalitet är fem timmars sömn per natt. Varken mer eller mindre. Utöver det ska man sova 30 min vid lunch och 30 min vid middag. Där är det optimala prestandan på hjärnan. Vetenskapligt bevisat. Det kanske är därför.
Fem dagar kvar. Det går stadigt utför änsålänge. Dag två överträffade dag ett. Åt det negativa. Jag har misst en del av mig själv. Någonting kärt. Endast pga idioti. Rädsla. Och falskhet. Dessvärre är det så världen ser ut. Det är bara jag som inte tolererar det. Kanske är dumt i det långa loppet men jag liksom alla vet att loppet inte är speciellt långt.
Ta vara på tiden. Vad det nu innebär.
Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men detta förbannade samhälle. Lösaktighetens fristad. Det är tur vi åtminstone har lagar. Det räddar många liv.
För det är väl som så att det man ger får man igen. Förr eller senare. Bra karma. Dålig karma. Lite buddhistiskt tänk. Man vet aldrig vem och vad den var i livet innan detta. Och än mindre vad som komma skall i nästa. Man vet inte ens vad den är i detta livet nu. Kanske nånting alldeles, alldeles underbart. Eller..
Att ta saker för givet. Eller personer. Än värre, ta sig själv för givet.
Jag är gammal nog att veta att jag lever i verkligheten, men vet ni? Eller verkligheten. Den bittra sanningen. Eller bara illusionen om excistens.
Vad försigår bortom vårt medvetande? I de ljudsekvenser vi inte kan fånga upp. Vad sägs det där? Nej, det är inte tyst. Eller var excisterar utanför vår hjärnas ljusspektra? Den gamla filosofiska frågan; Hörs ett träd falla i skogen om ingen är där? Väldigt omformulerad och kortfattad, men med samma innebörd. Vad är det en hund hör när den skäller till synes utan anledning? Någonting vanligt men bara väldigt tyst läte säger de flesta. Kan dock vara någonting helt annat. På en annan ljudfrekvens.
Ensamma? Nej och tur är väl kanske det.
Jag tycker ju att det är konstigt att dörren stängs två gånger, utan att röra sig, efter det att jag släppt handtaget.
Jag tycker ju det.
Jag vet vart jag vill. Vart jag vill vara. Vart jag vill dö. Därför kräver jag raka besked. Så simpelt är det.
Oj, nu går solen upp. Kanske onödigt att gå och lägga sig. Men med tanke på att dagen bör utnyttjas till fullo, kanske man bör ta sig en liten lur. Optimala för hjärnans funktionalitet är fem timmars sömn per natt. Varken mer eller mindre. Utöver det ska man sova 30 min vid lunch och 30 min vid middag. Där är det optimala prestandan på hjärnan. Vetenskapligt bevisat. Det kanske är därför.
Fem dagar kvar. Det går stadigt utför änsålänge. Dag två överträffade dag ett. Åt det negativa. Jag har misst en del av mig själv. Någonting kärt. Endast pga idioti. Rädsla. Och falskhet. Dessvärre är det så världen ser ut. Det är bara jag som inte tolererar det. Kanske är dumt i det långa loppet men jag liksom alla vet att loppet inte är speciellt långt.
Ta vara på tiden. Vad det nu innebär.
Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men detta förbannade samhälle. Lösaktighetens fristad. Det är tur vi åtminstone har lagar. Det räddar många liv.
För det är väl som så att det man ger får man igen. Förr eller senare. Bra karma. Dålig karma. Lite buddhistiskt tänk. Man vet aldrig vem och vad den var i livet innan detta. Och än mindre vad som komma skall i nästa. Man vet inte ens vad den är i detta livet nu. Kanske nånting alldeles, alldeles underbart. Eller..
Att ta saker för givet. Eller personer. Än värre, ta sig själv för givet.
Jag är gammal nog att veta att jag lever i verkligheten, men vet ni? Eller verkligheten. Den bittra sanningen. Eller bara illusionen om excistens.
Vad försigår bortom vårt medvetande? I de ljudsekvenser vi inte kan fånga upp. Vad sägs det där? Nej, det är inte tyst. Eller var excisterar utanför vår hjärnas ljusspektra? Den gamla filosofiska frågan; Hörs ett träd falla i skogen om ingen är där? Väldigt omformulerad och kortfattad, men med samma innebörd. Vad är det en hund hör när den skäller till synes utan anledning? Någonting vanligt men bara väldigt tyst läte säger de flesta. Kan dock vara någonting helt annat. På en annan ljudfrekvens.
Ensamma? Nej och tur är väl kanske det.
Jag tycker ju att det är konstigt att dörren stängs två gånger, utan att röra sig, efter det att jag släppt handtaget.
Jag tycker ju det.
Smaker av världens lagar.
Patetiskt självömkande binjuressekret
nertryckt i din uppspäckta hals
Andas! Andas då!
nertryckt i din uppspäckta hals
Andas! Andas då!
Du förstår inte att du krossat dig själv va? Likt pärleportens bödel så är det varken jag eller han som dömer dig själv till förintelse. Det är du själv. Och endast du själv. Det är över. Finns ingen återvändo. Du kan inte sona dina synder. Det är en idiotiskt jävla sätt att försöka värva medlemmar till en religionstro. Sona sina synder. Var det därför endast Noak och hans fru fick följa med på båten? Jävla idioter.
När ska folk inse?
Denna veckan är domens vecka. Bra vecka ger bra beslut. Dålig vecka ger betydligt värre konsekvenser. Dag ett; personer visar sig vara sämre än dem utger sig för att vara.
Tröttheten börjar infalla även denna själ. Axlarna tyngs ner allt längre. Byggnaden kollapsar när tiden är inne. Ingen bra ide att stapla saker på hög på en person som blivit utpekad som skobombare och terrorist. Kan ju bara gå på ett sätt, eller?
Jag tror folk bör ta saker på större allvar än vad dem gör idag. Vem vet vad grannen är kapabel till att göra. Men iofs, ödet... ÄH! Jävla hykleri!
En vecka..
Som den gamla klassiska vogondikten jag skrev 2002
En flock av binickemask
sipprar ut ur min navel
Smakar sönderstekt gula
från den smet av lag
En handling från ett hat
En dag från idag..
Säg mig..
Är jag glad?
Vad den handlar om? Ganska uppenbart enligt en annan. Om just det jag pratar om. Ska inte ta alla för givet. Alla är inte goda. Inte en jävel är god. Handlar bara om omständigheter och situationer. Världen byggs på minerat område. Kommer alltid göra.
Och jag har tröttnat på att sitta och titta på. En vecka. Dag ett är strax över. En flock av binickemask
sipprar ut ur min navel
Smakar sönderstekt gula
från den smet av lag
En handling från ett hat
En dag från idag..
Säg mig..
Är jag glad?
Vad den handlar om? Ganska uppenbart enligt en annan. Om just det jag pratar om. Ska inte ta alla för givet. Alla är inte goda. Inte en jävel är god. Handlar bara om omständigheter och situationer. Världen byggs på minerat område. Kommer alltid göra.
En vecka..
Dåtidens text publiceras
Jag besitter en fruktansvärd lust att lägga korten på bordet. Inte angående mig själv för det är jag redan helt öppen med. Däremot korten som jag anser att jag är för snäll för att inte visa. Korten som jag stoppar undan trotts att dem vinner över motståndarens hand. Varför jag stoppar undan dem? Eller varför jag inte lägger dem på bordet?
Kan förklara det. För fram tills nu har jag ansett att det är var och en i samhällets egen uppgift att skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting. Men jag är trött på att vara så förbannat trevlig och snäll mot folk nu. Förlåt men det är dags.
Sedan juli 2009 har bl.a. detta hänt i turordning:
*Jag har fått två halvbröder i 40årsåldern. Är farbror till x antal barn. Inget jag någonsin vetat om.
*Jag får veta att jag aldrig kan få barn på annat sätt än möjligen via IVF.
*Exet bryter foten så illa att den aldrig kommer bli återställd helt.
*Hon dumpar mig när hon inte behöver min hjälp mer.
*Hon blir sedemera tillsammans med sin betydligt äldre sjukgymnast.
*Min mormor dör.
*Min morfar har sedan dess blivit mer och mer förvirrad.
Utöver det så har jag fått diagnosen djupt deprimerad. En "poäng" från att bli inlagd. Jag har tappat livsglädjen och förtroendet för folk.
Är det då så konstigt att man är ganska lättirriterad? Jag har blivit polisanmäld för mordhot. För att en själ tolkade mig som att jag mordhotade. Nämnde ingenting om död eller förintelse. Jag har blivit anklagad för att fysiskt och mentalt misshandlat en person. Det sprider denna personen ut gladeligen till alla som undrar vad som gick fel. Att jag har varit en jävla toffel och gjort allt för personen i fråga är inte längre aktuellt att berätta. En mängd personer här inne har hört dennes sida av historien men aldrig min. Dessa personer tar dennes parti i frågan utan att ha en aning. Det gör alla. För jag är ju en kvinnomisshandlare.
Ska klargöra en sak. Jag är ingen gudomlig person utan fel och brister. Allt jag gör och har gjort har inte varit av bästa sort. Vad fysisk misshandel i detta fallet innebär nämns aldrig. Det tycks inte vara relevant. Även om jag inte försvarar det så ska det klargöras att fysisk misshandel i detta fallet innebär fasthållning i handlederna när personen i fråga haft panikattack. Att personen sedan i x antal år har varit en person som tar till rakblad och skadar sig själv när panikattackerna kommer, nämns inte. För jag höll ju fast denne så hårt i handlederna att personen fick små blåmärken. Det faktum att blåmärkena istället hade varit självförvållade skärsår på armarna är tydligen heller inte relevant att veta. Fysisk misshandel. Det har hänt fyra gånger. Två gånger fasthållning, en gång puttade jag till personen så denne satte sig i sängen. Att denne dessförinnan örfilade mig väldigt hårt hör tydligen inte hit. Och den fjärde gången fick personen ett dvdfodral på smalbenet som inte ens var riktat mot denne. Fyra händelser på nästan lika många år. Jag är en kvinnomisshandlare. När det kommer till den mentala misshandeln så är även det en tolkningsfråga. Precis som i mordhotet. Att vrida och vända och sätta egna ord på det som faktiskt händer och sägs är tydligen tillåtet. "Du har kallat mig idiot stup i kvarten!" Nej, det har jag inte. Att jag efter att personen i fråga gjort eller sagt nått taskigt mot mig, sagt "Man är en idiot om man beter sig som du i en situation som denne." Personen blev aldrig kallad idiot utan handlingen. En tolkningsfråga.
Men vi kan vända på saken. Vi kan klargöra allt som en själv fått utstå. Eller vänta nu, det är ju inte speciellt relevant. Eftersom denne person anmälde mig först och ringde kvinnojouren före mig. Då är det ju denna version som gäller. Att denne förbannade kvinnojour inte bara ger rådet utan även mer eller mindre kräver att personen i fråga ska ta sig ur förhållandet, endast baserat på dennes version av händelser är tragiskt.
Efter att personen i fråga bröt foten fick jag ta hand om en hel gård med tre hästar, två hundar och tre katter. Jag fick laga mat, städa, skjutsa runt, hämta hö, gå ut med hundarna, sköta allt. Utan hjälp. Detta efter nio timmar på jobbet. Att då ständigt få höra att man skiter i personen i fråga för att man vill sätta sig vid datorn 30 min senare på kvällen. Eller att man tar 1,5 timme på sig att städa när det vanligtvis bara tar en timme. Jag sköter allt, men jag städar tydligen för långsamt.
Psykiskt och mental misshandel? Jävligt påfrestande för humöret åtminstone.
Men jag var väl inte bra nog. Som personen i fråga själv uttryckte det under ett gräl. "Borde fan skaffa mig en riktig karl! Du kan ju inte ens göra mig med barn!!" Att jag sedan smällde igen dörren utan att säga ett ord och gick ut i skogen och inte svarade när hon ringde i ett par timmar. Det var tydligen mitt fel.
Tro inte på allt snack. Personen i fråga har varit minst lika illa själv. Att personen sedan är av kvinnliga könet och mindre fysiskt ger denne tydligen rätten till att ta till handgemäng. Men visst, jag kanske mordhotade henne indirekt en gång. Efter en örfil sa jag "Slår du mig en gång till slår jag tillbaka och vi vet båda att det är det sista jag gör" Slog jag tillbaka? Nej. Har jag någonsin slagit någon? Nej.
Jag är ingen ängel. Men ta inte parti i en fråga ni inte fått bådas versioner av. Men det gör alla. Jag är bara förbannat trött på att all gammalt umgänge tar avstånd från mig grundat på saker dem fått höra om mig utan att ens fråga mig om min version.
Ibland önskar man nästan att hotet om rättegång blev verkligt och att man satt där i rätten och blir utfrågad. Varför? För att jag har ett förbannat bra minne. Jag har allt jag hör och ser dokumenterat inom mig. Jag skulle kunna förstöra personen i frågas liv vid en utfrågning i rätten. Inte bara dennes liv, utan även dennes familjs liv och företag och hela umgängeskretsen. Besitter sån kunskap och fakta att jag skulle gå därifrån med ett leende. Att jag sedan trots detta säkerligen skulle dömas är en skitsak. Största smällen av en rättegång skulle inte jag ta.
Men trots allt vill jag bara denna person väl. Ställer trots allt upp fortfarande och bryr mig. Jag är artig och trevlig. Även trots att jag bemöts med total avsaknad av respekt. Vi får väl se hur lång tid det tar innan personen besvarar min midsommarhälsning. Med tanke på att personen inte ens svarade mig när jag berättat att jag lagt en blomma från personen på min mormors grav så lär det ta lång tid detta.
Men man kanske inte ska bry sig. Finns ju andra att lägga ner tiden på.
Men varför ska man det egentligen. Man är ju handikappad och missanpassad...
Kan förklara det. För fram tills nu har jag ansett att det är var och en i samhällets egen uppgift att skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting. Men jag är trött på att vara så förbannat trevlig och snäll mot folk nu. Förlåt men det är dags.
Sedan juli 2009 har bl.a. detta hänt i turordning:
*Jag har fått två halvbröder i 40årsåldern. Är farbror till x antal barn. Inget jag någonsin vetat om.
*Jag får veta att jag aldrig kan få barn på annat sätt än möjligen via IVF.
*Exet bryter foten så illa att den aldrig kommer bli återställd helt.
*Hon dumpar mig när hon inte behöver min hjälp mer.
*Hon blir sedemera tillsammans med sin betydligt äldre sjukgymnast.
*Min mormor dör.
*Min morfar har sedan dess blivit mer och mer förvirrad.
Utöver det så har jag fått diagnosen djupt deprimerad. En "poäng" från att bli inlagd. Jag har tappat livsglädjen och förtroendet för folk.
Är det då så konstigt att man är ganska lättirriterad? Jag har blivit polisanmäld för mordhot. För att en själ tolkade mig som att jag mordhotade. Nämnde ingenting om död eller förintelse. Jag har blivit anklagad för att fysiskt och mentalt misshandlat en person. Det sprider denna personen ut gladeligen till alla som undrar vad som gick fel. Att jag har varit en jävla toffel och gjort allt för personen i fråga är inte längre aktuellt att berätta. En mängd personer här inne har hört dennes sida av historien men aldrig min. Dessa personer tar dennes parti i frågan utan att ha en aning. Det gör alla. För jag är ju en kvinnomisshandlare.
Ska klargöra en sak. Jag är ingen gudomlig person utan fel och brister. Allt jag gör och har gjort har inte varit av bästa sort. Vad fysisk misshandel i detta fallet innebär nämns aldrig. Det tycks inte vara relevant. Även om jag inte försvarar det så ska det klargöras att fysisk misshandel i detta fallet innebär fasthållning i handlederna när personen i fråga haft panikattack. Att personen sedan i x antal år har varit en person som tar till rakblad och skadar sig själv när panikattackerna kommer, nämns inte. För jag höll ju fast denne så hårt i handlederna att personen fick små blåmärken. Det faktum att blåmärkena istället hade varit självförvållade skärsår på armarna är tydligen heller inte relevant att veta. Fysisk misshandel. Det har hänt fyra gånger. Två gånger fasthållning, en gång puttade jag till personen så denne satte sig i sängen. Att denne dessförinnan örfilade mig väldigt hårt hör tydligen inte hit. Och den fjärde gången fick personen ett dvdfodral på smalbenet som inte ens var riktat mot denne. Fyra händelser på nästan lika många år. Jag är en kvinnomisshandlare. När det kommer till den mentala misshandeln så är även det en tolkningsfråga. Precis som i mordhotet. Att vrida och vända och sätta egna ord på det som faktiskt händer och sägs är tydligen tillåtet. "Du har kallat mig idiot stup i kvarten!" Nej, det har jag inte. Att jag efter att personen i fråga gjort eller sagt nått taskigt mot mig, sagt "Man är en idiot om man beter sig som du i en situation som denne." Personen blev aldrig kallad idiot utan handlingen. En tolkningsfråga.
Men vi kan vända på saken. Vi kan klargöra allt som en själv fått utstå. Eller vänta nu, det är ju inte speciellt relevant. Eftersom denne person anmälde mig först och ringde kvinnojouren före mig. Då är det ju denna version som gäller. Att denne förbannade kvinnojour inte bara ger rådet utan även mer eller mindre kräver att personen i fråga ska ta sig ur förhållandet, endast baserat på dennes version av händelser är tragiskt.
Efter att personen i fråga bröt foten fick jag ta hand om en hel gård med tre hästar, två hundar och tre katter. Jag fick laga mat, städa, skjutsa runt, hämta hö, gå ut med hundarna, sköta allt. Utan hjälp. Detta efter nio timmar på jobbet. Att då ständigt få höra att man skiter i personen i fråga för att man vill sätta sig vid datorn 30 min senare på kvällen. Eller att man tar 1,5 timme på sig att städa när det vanligtvis bara tar en timme. Jag sköter allt, men jag städar tydligen för långsamt.
Psykiskt och mental misshandel? Jävligt påfrestande för humöret åtminstone.
Men jag var väl inte bra nog. Som personen i fråga själv uttryckte det under ett gräl. "Borde fan skaffa mig en riktig karl! Du kan ju inte ens göra mig med barn!!" Att jag sedan smällde igen dörren utan att säga ett ord och gick ut i skogen och inte svarade när hon ringde i ett par timmar. Det var tydligen mitt fel.
Tro inte på allt snack. Personen i fråga har varit minst lika illa själv. Att personen sedan är av kvinnliga könet och mindre fysiskt ger denne tydligen rätten till att ta till handgemäng. Men visst, jag kanske mordhotade henne indirekt en gång. Efter en örfil sa jag "Slår du mig en gång till slår jag tillbaka och vi vet båda att det är det sista jag gör" Slog jag tillbaka? Nej. Har jag någonsin slagit någon? Nej.
Jag är ingen ängel. Men ta inte parti i en fråga ni inte fått bådas versioner av. Men det gör alla. Jag är bara förbannat trött på att all gammalt umgänge tar avstånd från mig grundat på saker dem fått höra om mig utan att ens fråga mig om min version.
Ibland önskar man nästan att hotet om rättegång blev verkligt och att man satt där i rätten och blir utfrågad. Varför? För att jag har ett förbannat bra minne. Jag har allt jag hör och ser dokumenterat inom mig. Jag skulle kunna förstöra personen i frågas liv vid en utfrågning i rätten. Inte bara dennes liv, utan även dennes familjs liv och företag och hela umgängeskretsen. Besitter sån kunskap och fakta att jag skulle gå därifrån med ett leende. Att jag sedan trots detta säkerligen skulle dömas är en skitsak. Största smällen av en rättegång skulle inte jag ta.
Men trots allt vill jag bara denna person väl. Ställer trots allt upp fortfarande och bryr mig. Jag är artig och trevlig. Även trots att jag bemöts med total avsaknad av respekt. Vi får väl se hur lång tid det tar innan personen besvarar min midsommarhälsning. Med tanke på att personen inte ens svarade mig när jag berättat att jag lagt en blomma från personen på min mormors grav så lär det ta lång tid detta.
Men man kanske inte ska bry sig. Finns ju andra att lägga ner tiden på.
Men varför ska man det egentligen. Man är ju handikappad och missanpassad...
Illusionen barnkalas.
Tackar och bugar. Ett humant och artigt sätt att avsluta ett kaptitel. I brist på fantasi kommer bugningen fort. I överflöd märks den inte. Försvinner i mängden. "Men vad hände? Vart tog han vägen?" Såg ni ingenting? Lade ni inte märke till något? Det sägs att jag är inkompetent i frågan om medlidande och förståelse. Kanske bara är en illusion av ett sken jag vill förmedla. "Det är något fel med honom!" Mycket möjligt. Fel är ju något alla individer besitter egenskapen av att ha. I måttlig mängd är det något positivt och rent ut sagt, charmigt. "Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt" Självömkan har jag hört är en dygd. Dygder är en belastning i Pärleporten.
Hade allt gått som det skulle hade jag haft en barnkalas idag. Två år och sprudlande glad.
Många förstår sig inte på innebörden av en text i gåtor. Oförmögna att tolka det osagdas mening. Få förunnat att kunna tolka det rätt. Men är nog snarare en plåga. Visar ju bara att dem är lite som jag.
Lite som jag.
Herregud.
Jag lider med er. Kan inte vara lätt. Fort! Skrapa rutan från den os jag skapar. Det kan inte vara lätt...
Intresset är konstigt nog förvånandsvärt stort för en ensam gosses mentalt osammanhängande texter. Det är väl ett sätt för omgivningen att försöka få sig ett svar på det okända. På mysteriet kring själen som ingen förstår sig på. Det är orättvist det här. Vill ni veta faktan? Sanningen bakom fasaden? Intresset finns hos er annars hade ni aldrig läst det jag skriver.
Dagen innan midsommar 2002. Vet ni vad jag gjorde? Jag låg på asfalten under en bro. Vaken hela natten. Sen dess har det gått utför på allvar. Innan var jag en mentalt ostabil tonårsgrabb. Därefter brast det.
När blå fåglar kvittrar i skenet av soluppgången sluter jag mina ögon. Beger mig till det onåbara. Det icke existerande. Där allt är som det bör vara. 2002. Under fyra månader begicks mer oanständigheter än som bör vara rimligt. Varför ska jag ta hänsyn när hänsyn inte visas mig? Moulin Rouge har ej beskådats från dessa ögon sedan denna sommaren. Åtta årsjubileum nästan på dagen. Ett halvår senare bannlystes Lars Winnerbäcks låt Kom Änglar. Och efter ytterligare två månader hade rehab varit välkommet. Tiden läker alla sår sägs det som sagt. Ärren är det få som tänker på.
Mentalt instabil. Idag satte jag mig och tittade på Hancock. Till min förvåning så kände jag min kind bli våt. Är jag nått jävla psykfall???
Drömmar befinner sig på tryggt avstånd från verkligheten ty verkliga drömmar äro icke längre drömmar.
Hade allt gått som det skulle hade jag haft en barnkalas idag. Två år och sprudlande glad.
Många förstår sig inte på innebörden av en text i gåtor. Oförmögna att tolka det osagdas mening. Få förunnat att kunna tolka det rätt. Men är nog snarare en plåga. Visar ju bara att dem är lite som jag.
Lite som jag.
Herregud.
Jag lider med er. Kan inte vara lätt. Fort! Skrapa rutan från den os jag skapar. Det kan inte vara lätt...
Intresset är konstigt nog förvånandsvärt stort för en ensam gosses mentalt osammanhängande texter. Det är väl ett sätt för omgivningen att försöka få sig ett svar på det okända. På mysteriet kring själen som ingen förstår sig på. Det är orättvist det här. Vill ni veta faktan? Sanningen bakom fasaden? Intresset finns hos er annars hade ni aldrig läst det jag skriver.
Dagen innan midsommar 2002. Vet ni vad jag gjorde? Jag låg på asfalten under en bro. Vaken hela natten. Sen dess har det gått utför på allvar. Innan var jag en mentalt ostabil tonårsgrabb. Därefter brast det.
När blå fåglar kvittrar i skenet av soluppgången sluter jag mina ögon. Beger mig till det onåbara. Det icke existerande. Där allt är som det bör vara. 2002. Under fyra månader begicks mer oanständigheter än som bör vara rimligt. Varför ska jag ta hänsyn när hänsyn inte visas mig? Moulin Rouge har ej beskådats från dessa ögon sedan denna sommaren. Åtta årsjubileum nästan på dagen. Ett halvår senare bannlystes Lars Winnerbäcks låt Kom Änglar. Och efter ytterligare två månader hade rehab varit välkommet. Tiden läker alla sår sägs det som sagt. Ärren är det få som tänker på.
Mentalt instabil. Idag satte jag mig och tittade på Hancock. Till min förvåning så kände jag min kind bli våt. Är jag nått jävla psykfall???
Drömmar befinner sig på tryggt avstånd från verkligheten ty verkliga drömmar äro icke längre drömmar.
Mondo, södermalm sa du?
Locket bör läggas på. Det bör inte visas. Innehållet. Må världen slippa dess stank. Det oundvikliga kommer dock ske. Förr eller senare. Finns inga botemedel. Ingen stopp-knapp.
Gå ur allt man är indragen i. Minimera svedan efter brännskadan. Knäpp. Knäpp. Knäpp. Jag var 14 när jag lärde mig knäppa med fingrarna. Eller med högerhanden. Vänster fungerar fortfarande inte som den ska. Mitt liv i ett nötskal. Sent utvecklade förmågor blandat med invaliditet. Jag trivs med mig själv. Det är världen jag inte trivs med. Och världen verkar inte trivas med mig. Jag är en belastning. Stör mig på människor som skapar sig små bubblor i hopp om skydd mot världen. Dem prickskjuter jag ner. Det roar mig."LÅT DEM VA!!" Nej, det roar mig.
Tänker inte vara en bättre människa än någon annan. Jag är bara dålig på ett annat sätt. Kanske för många, ett mer smärtsamt sätt. Inte riktigt mitt problem. Kom in i mitt liv och svik mig inte, eller kom in i mitt liv och kryp på knä ut. Svart och vitt. Finns ingen gråskala. Det är en blandning av svarta och vita förteelser. En kompromiss.
Folk har slutat bry sig, så varför ska jag. Att bry sig är en sak, men att bry sig på rätt sätt är en annan.
Kommer sluta med det alla befarar. Tomhet. Likgiltighet. Apati. Det är ingen bra kombination, i kombination med mig. Då har man ett monster. Ett monster som får folk att skrika. Tyst Vittne. Nej inte den kassa serien utan orginalet. 70-tals skräckfilm. Snuffinspelning och stumhet i kombination. Det är härligt. Ett offer som inte kan skrika. Vad heter den amerikanska snuff-skräck-filmen? Video 8? Snuff-förteelsen är fashinerande. Ännu mer fashinerande är att den excisterar på riktigt. Vad snuff är? Det vill ni som inte vet veta. Tro mig.
Tacka vet jag fantasi. Den håller förvisso på att gå förlorad då allt bara återanvänds och upprepas.
Funderar på att göra en dokumentärfilm. Om mig själv. Folk skulle kunna ta det för en Mondo-film. Så höga tankar ska ni inte ha. Jag gjorde en musikvideo en gång i tiden. Har bara demo-introt kvar. Kanske borde börja om på nytt. Få nått uträttat.
Mondo. Ganska roligt namn att döpa någonting till. Ligger bl.a. på södermalm i Stockholm. Hade mig en konstutställning där en gång i tiden. Mondo. Jävligt passande namn måste jag säga. Hur kunde det bli så bra?
Gå ur allt man är indragen i. Minimera svedan efter brännskadan. Knäpp. Knäpp. Knäpp. Jag var 14 när jag lärde mig knäppa med fingrarna. Eller med högerhanden. Vänster fungerar fortfarande inte som den ska. Mitt liv i ett nötskal. Sent utvecklade förmågor blandat med invaliditet. Jag trivs med mig själv. Det är världen jag inte trivs med. Och världen verkar inte trivas med mig. Jag är en belastning. Stör mig på människor som skapar sig små bubblor i hopp om skydd mot världen. Dem prickskjuter jag ner. Det roar mig."LÅT DEM VA!!" Nej, det roar mig.
Tänker inte vara en bättre människa än någon annan. Jag är bara dålig på ett annat sätt. Kanske för många, ett mer smärtsamt sätt. Inte riktigt mitt problem. Kom in i mitt liv och svik mig inte, eller kom in i mitt liv och kryp på knä ut. Svart och vitt. Finns ingen gråskala. Det är en blandning av svarta och vita förteelser. En kompromiss.
Folk har slutat bry sig, så varför ska jag. Att bry sig är en sak, men att bry sig på rätt sätt är en annan.
Kommer sluta med det alla befarar. Tomhet. Likgiltighet. Apati. Det är ingen bra kombination, i kombination med mig. Då har man ett monster. Ett monster som får folk att skrika. Tyst Vittne. Nej inte den kassa serien utan orginalet. 70-tals skräckfilm. Snuffinspelning och stumhet i kombination. Det är härligt. Ett offer som inte kan skrika. Vad heter den amerikanska snuff-skräck-filmen? Video 8? Snuff-förteelsen är fashinerande. Ännu mer fashinerande är att den excisterar på riktigt. Vad snuff är? Det vill ni som inte vet veta. Tro mig.
Tacka vet jag fantasi. Den håller förvisso på att gå förlorad då allt bara återanvänds och upprepas.
Funderar på att göra en dokumentärfilm. Om mig själv. Folk skulle kunna ta det för en Mondo-film. Så höga tankar ska ni inte ha. Jag gjorde en musikvideo en gång i tiden. Har bara demo-introt kvar. Kanske borde börja om på nytt. Få nått uträttat.
Mondo. Ganska roligt namn att döpa någonting till. Ligger bl.a. på södermalm i Stockholm. Hade mig en konstutställning där en gång i tiden. Mondo. Jävligt passande namn måste jag säga. Hur kunde det bli så bra?
K2 bestigare i all ära.
Bekräftelsebehovet ökar i takt med måendets försämring. En av livets grundbyggstenar, att känna att man duger. Att vara någonting. Att känna sig behövd. Ju längre ner i avgrunden man befinner sig desto fler och längre rep behöver man binda ihop för att ta sig upp. Men innan det är dags att börja klättra bör man lära sig hur man gör. En nybörjare släpper man inte upp på K2. En sak i taget. Kråla, krypa, gå. Om alla människor ständigt aktivt försöker flyga kommer människan så småningom lätta från marken. Det är evolutionens utveckling. Anpassning efter naturen och miljön man lever i. I ett allt råare samhälle där själarna alltmer misster sin tillit till kroppen. Där känslan av att passa in blir ett allt större behov. Där det är moderniserat att må dåligt. En trend. För att passa in. Där minsta lilla depression helt plötsligt är självmordsberättigat. Där är bekräftelsebehov stort.
Var det bättre förr? Antagligen inte. Civilisationen utvecklar sig bara. Problemen byter skepnad. Då Setralin är en av samhällets mest utskrivna läkemedel behöver vi kanske ta oss en funderare. Vad är det vi håller på att skapa för samhälle? För jo, det är självförvållat. Som en person en gång sa "Vi skapar vår egen lycka". Vad mig veterligen minns så skapas vår tillvaro av alla andra. En själv kan bara välja av det utbud som andra ger oss. Därför att det änmer viktigt med rätt omgivning. Man kan bara välja av dem valmöjligheter som ges. Vad som ges beror på vad givarna har att erbjuda.
Utöver det bör man tänka efter vad man själv erbjuder andra.
Var det bättre förr? Antagligen inte. Civilisationen utvecklar sig bara. Problemen byter skepnad. Då Setralin är en av samhällets mest utskrivna läkemedel behöver vi kanske ta oss en funderare. Vad är det vi håller på att skapa för samhälle? För jo, det är självförvållat. Som en person en gång sa "Vi skapar vår egen lycka". Vad mig veterligen minns så skapas vår tillvaro av alla andra. En själv kan bara välja av det utbud som andra ger oss. Därför att det änmer viktigt med rätt omgivning. Man kan bara välja av dem valmöjligheter som ges. Vad som ges beror på vad givarna har att erbjuda.
Utöver det bör man tänka efter vad man själv erbjuder andra.
Urmakaren kom försent.
Två tulpaner som sluter sin blomma i skenet av solnedgången. I väntan på en dag med ljusa strålar. För det är väl så dem flesta fungerar. Sluter sig när mörkret faller in och öppnar sig inte igen förrän det är över.
Vilsenhet och rädsla inför det oundvikliga. Onödig egenskap men vi alla har den.
Vi alla åldras för var dag som går. Just det befarar mig. Försöker bli ung på nytt. Försöker göra allt det jag aldrig kunnat eller fått. Tar tillfället i akt och skiter i andra. Det är jag som är centrum. Just nu. För jag trivs inte i denna situationen.
Jag behöver förflytta fokus till någon annan. För jag gillar det. Jag älskar det! JAG ÄLSKAR DET!!
Älskar är ett starkt ord som endast bör användas med varsamhet. Det kan förstöra mer än det kan skapa.
Uträtta konstverk i detta samhälle är en prestation i sig. När jag gör det så väcker det beskådarnas avsky. Förstår inte varför. Det är väl nått dem inte vill se. Varför? Jag får aldrig något bra svar på det. Det är väl nått dem inte vill ska uttryckas på något sätt. Men det är ju naturligt. Allt är naturligt! Finns ingenting som är utanför naturens makter. Jag vill skapa. Skapa en gata till ett slott. Eriksgatan 22 B. Där ska hon sitta. Glimta fram bakom gardinen. I dunkel belysning skymtar man bh-kanten. Hon gör något. Ser ut som hon pratar med någon...
Hur var det vi sa? Ska allt komma till en när tiden är den rätte? Vi får väl se.. Tick Tack Tick Tack...
Vilsenhet och rädsla inför det oundvikliga. Onödig egenskap men vi alla har den.
Vi alla åldras för var dag som går. Just det befarar mig. Försöker bli ung på nytt. Försöker göra allt det jag aldrig kunnat eller fått. Tar tillfället i akt och skiter i andra. Det är jag som är centrum. Just nu. För jag trivs inte i denna situationen.
Jag behöver förflytta fokus till någon annan. För jag gillar det. Jag älskar det! JAG ÄLSKAR DET!!
Älskar är ett starkt ord som endast bör användas med varsamhet. Det kan förstöra mer än det kan skapa.
Uträtta konstverk i detta samhälle är en prestation i sig. När jag gör det så väcker det beskådarnas avsky. Förstår inte varför. Det är väl nått dem inte vill se. Varför? Jag får aldrig något bra svar på det. Det är väl nått dem inte vill ska uttryckas på något sätt. Men det är ju naturligt. Allt är naturligt! Finns ingenting som är utanför naturens makter. Jag vill skapa. Skapa en gata till ett slott. Eriksgatan 22 B. Där ska hon sitta. Glimta fram bakom gardinen. I dunkel belysning skymtar man bh-kanten. Hon gör något. Ser ut som hon pratar med någon...
Hur var det vi sa? Ska allt komma till en när tiden är den rätte? Vi får väl se.. Tick Tack Tick Tack...
Apans samhällsideologi
Förvirringen är stor när pannan tar formen av en passionsfrukt och sinnena smetas samman till en gemensam. Man kan tro att drogens hemtvist har förflyttat sig närmare mitt. Är det därför du bor på landet? Nej, det är för att slippa umgås med idioter mer än nödvändigt.
"Hur mår du egentligen?" En bra fråga det där. För egen del vet jag inte. Jag mår väl som jag förtjänar antar jag. Allt är ju mer eller mindre självförvållat. Utom möjligen fertilitet, släktbortgång, andra människors vilja, svek och bedragelse, osv. "My name is Earl"
Vid närmare eftertanke kanske man borde ta till asken med apati. Allt torde bli en aning mer lättsamt. All denna världs velande. Och så har vi mig då. Kanske världens mest beräknande skapelse. Tar det som behövs i stunden oavsett pris. Har man pengarna att betala med så skiter man i prislappen. "Men tänk på dem svältanden barnen i Afrika!!" Dem är väl knappast mitt ansvar? Jag lider med dem som redan lider, det gör jag verkligen! Men när hela samhällsuppbyggnaden går ut på att skaffa så många barn som möjligt med filosofin "Ju fler jag har desto större är chansen att dem kan ta hand om mig när jag blir gammal", då blir jag en aning sne. Personligen tycker jag det borde vara mer lämpligt att inte skaffa fler än man kan ta hand om till 100%. "Men sex är en mänsklig rättighet och i många länder är kondom förbjudet" Så fan heller att det skulle vara nån rättighet. Varför är det t.ex. då olagligt i Sverige med att köpa sex? Godiset på hyllan finns fortfarande kvar även om doktorn envisas med att berätta för alla barn att man får hål i tänderna av socker. Man löser inte problemet men lagstiftningar.
Vad mycket bättre världen skulle vara o alla följde Kinas exempel. "Varför skulle inte alla ha samma rätt till att skaffa fler än ett barn?" Det har dem, men rättigheten förvinner när ens förmåga att ta hand om det man skapar inte finns där. "Men det är ju knappast deras fel att västvärlden suger ur deras länder alla sina resurser" Man skapar den värld man lever i. Om deras regeringar hade använt de bidrag dem får från väst till de saker dem är ämnade för så hade tredje världen inte excisterat. Och nej, diktatur kan inte excistera utan folkets samtycke.
Människans idioti slutar aldrig att förvåna. Släktskapet med djur gör sig alltmer påmint.
Var du 47?
Såhär i efterhand är man ganska konfundersam över gårdagskvällen. Vad var det som hände egentligen? Eller det vet jag. Frågan är hur folk tänker. Jag har iaf upptäckt det faktum att mognad slutar att utvecklas efter 25-30. 'Det är alkoholen som gör mig sånhär' Jo, tjena. Alkohol lättar bara upp för mentala hämningar och spärrar. Man blir sitt rätta jag.
Och det mina vänner, det är underhållande.
Noaks logik
Sunt förnuft. Eller så speciellt sunt kanske det inte är. Logiken i det hela handlar om att man beter sig så som man vill att andra ska bete sig. Jag har tänkt. Sägs att jag har krav. Extremt mycket krav. Jag har inga krav. Jag lever efter filosofin "Varför är det okej för dig om det inte är det för mig?" Ett exempel är det här med dejting och förhållanden. Sa hur jag tyckte att det skulle gå till. Att man håller sig till en i taget. Att jag skulle bli jävligt lack om denne gjorde minsta lilla närmande på någon annan medans vi dejtar. Det var tydligen alltför höga krav. Personen i fråga ville känna sig fri och kunna göra vad denne ville utan att behöva känna nån skuld eller dåligt samvete. Jag ställde frågan; Hur skulle du reagera om du får veta att jag hånglat med någon annan under tiden du och jag dejtat? "Självklart skulle jag bli sur, besviken och förbannad" Jaså, det skulle du? Men att jag ska tycka det är mer okej att du gör det är inte mer än rätt?
Jag har inga krav.
Sunt förnuft kallas det. Det man inte skulle uppskatta eller tycka vara okej om någon annan gjorde mot dig har man själv inte heller rätt till att göra mot denne. Eller rätt och rätt, handlar om sunt förnuft.
Hade en tjej en gång som alltid blev jävligt svartsjuk om jag umgicks med tjejer utan henne. Det roliga var att jag fick inte reagera om hon umgicks med killar/eller tjejer (hon var bisexuell). Ganska mycket dubbelmoral i dagens samhälle.
Krav. Det är en order. Ett ultimatum.
Jag säger "Gör ingenting som du själv inte skulle uppskatta eller gilla om jag gör"
En jäkligt stor skillnad.
Tre stora livsåskådningar jag har är "Använd det sunda förnuftet" "Tänk innan du handlar" och "Lär känna din motståndare innan du går till angrepp"
Första har jag redan gått igenom. Nummer två och tre, men även nummer ett, går hand i hand.
Logiken i att ta reda på konsekvenserna och riskerna med en handling innan man utför det. Kanske inte alla människor som besitter egenskapen och möjligheten till att tänka logiskt. Det handlar om intelligens.
Fick en liten pojk efter mig, efter 10 min bekantskap, som började prata skit om mig och påstå saker om mig. Jag varnade honom indirekt men han fortsatte. Och fortsatte. Händelsen upprepade sig om vart annat. Efter att jag insett att han inte tog åt sig av mina milda tillsägningar så förklarade jag några saker för hans vänner. Sen dess har det varit tyst vad jag vet. Han kanske fortfarande håller på, men att mina vänner drar sig för att berätta om skitsnacket för mig nuförtiden.
Jag kommer knäppa med fingrarna.
Det märkliga i det hela är att alla dessa tre punkter håller alla med om. Men knappt någon lever efter dem. Vilket gör mig jävligt förbannad. Jag är tydligen boven i dramat. Jag är den krävande. Må så hända, men jag säger bara vad jag tycker och tänker och vi båda vet att du håller med mig. Men tydligen eftersom det är jag som är först med att säga det vi båda/alla tycker och tänker så är det jag som är påfrestande. Att jag tänker ett steg längre innan jag handlar och endast handlar efter logiken och det sunda förnuftet. Det gör mig till någon som försöker stänga inne folk. Nej. Allt så ofta säger jag "Gör vad du vill. Jag menar det. Sålänge du vet vad dina handlingar ger för konsekvenser och har för innebörd så hindrar jag dig inte. Hur skulle jag kunna det. Vill du något så gör det. Oavsett vad det är. Om det är värt riskerna så varför tveka?"
Det banala i det hela är att logiken i det hela är så förbannat simpel. Och det är det mest skrämmande av allt. Att folk är så inkapabla till att tänka och lösa en så simpel logisk gåta som detta.
Förr eller senare kommer Noak att återuppstå och bygga en ark utan dess like.
Jag har inga krav.
Sunt förnuft kallas det. Det man inte skulle uppskatta eller tycka vara okej om någon annan gjorde mot dig har man själv inte heller rätt till att göra mot denne. Eller rätt och rätt, handlar om sunt förnuft.
Hade en tjej en gång som alltid blev jävligt svartsjuk om jag umgicks med tjejer utan henne. Det roliga var att jag fick inte reagera om hon umgicks med killar/eller tjejer (hon var bisexuell). Ganska mycket dubbelmoral i dagens samhälle.
Krav. Det är en order. Ett ultimatum.
Jag säger "Gör ingenting som du själv inte skulle uppskatta eller gilla om jag gör"
En jäkligt stor skillnad.
Tre stora livsåskådningar jag har är "Använd det sunda förnuftet" "Tänk innan du handlar" och "Lär känna din motståndare innan du går till angrepp"
Första har jag redan gått igenom. Nummer två och tre, men även nummer ett, går hand i hand.
Logiken i att ta reda på konsekvenserna och riskerna med en handling innan man utför det. Kanske inte alla människor som besitter egenskapen och möjligheten till att tänka logiskt. Det handlar om intelligens.
Fick en liten pojk efter mig, efter 10 min bekantskap, som började prata skit om mig och påstå saker om mig. Jag varnade honom indirekt men han fortsatte. Och fortsatte. Händelsen upprepade sig om vart annat. Efter att jag insett att han inte tog åt sig av mina milda tillsägningar så förklarade jag några saker för hans vänner. Sen dess har det varit tyst vad jag vet. Han kanske fortfarande håller på, men att mina vänner drar sig för att berätta om skitsnacket för mig nuförtiden.
Jag kommer knäppa med fingrarna.
Det märkliga i det hela är att alla dessa tre punkter håller alla med om. Men knappt någon lever efter dem. Vilket gör mig jävligt förbannad. Jag är tydligen boven i dramat. Jag är den krävande. Må så hända, men jag säger bara vad jag tycker och tänker och vi båda vet att du håller med mig. Men tydligen eftersom det är jag som är först med att säga det vi båda/alla tycker och tänker så är det jag som är påfrestande. Att jag tänker ett steg längre innan jag handlar och endast handlar efter logiken och det sunda förnuftet. Det gör mig till någon som försöker stänga inne folk. Nej. Allt så ofta säger jag "Gör vad du vill. Jag menar det. Sålänge du vet vad dina handlingar ger för konsekvenser och har för innebörd så hindrar jag dig inte. Hur skulle jag kunna det. Vill du något så gör det. Oavsett vad det är. Om det är värt riskerna så varför tveka?"
Det banala i det hela är att logiken i det hela är så förbannat simpel. Och det är det mest skrämmande av allt. Att folk är så inkapabla till att tänka och lösa en så simpel logisk gåta som detta.
Förr eller senare kommer Noak att återuppstå och bygga en ark utan dess like.
Bannlys det okontrollerbara
För första gången på mycket länge vet man vad man vill. Och vad händer? Självklart blir det som vanligt. Att gnistan glöder tills innehavaren häller en hink med vatten över. Totalslocknat! Detta är inte kul....
Tid kan man tydligen ge bort. Ska försöka med det. Även trots det faktum att tid gör en väldigt ont. Och nej, tid läker inga sår. Såren läker sig inte. Dem förblir kvar i all evighet. Som gamla krigsknepet med skottskador: Bryt ett finger så förskjuts smärtan från den allvarliga skadan. Lägg märke till ordvitsen.
Tid kan man tydligen ge bort. Ska försöka med det. Även trots det faktum att tid gör en väldigt ont. Och nej, tid läker inga sår. Såren läker sig inte. Dem förblir kvar i all evighet. Som gamla krigsknepet med skottskador: Bryt ett finger så förskjuts smärtan från den allvarliga skadan. Lägg märke till ordvitsen.
1800-talets apati
Ärlighet är bara en illusion, då ärlighet byggs på en persons tillit till en annan. Inget är sant om man inte tror på det. Då är frågan vad man har för religion. Fick besök av Jehovas Vittnen häromdagen. Mycket intressant och artigt släkte. Förstår inte var den negativa infallvinkeln kommer gentemot dessa religionsmedlemmar. Hets mot folkgrupp i det dolda. Det dolda som är helt synligt för alla. Självklart har dem vissa punkter som en och annan inte kan stå bakom. Men vilken religionsgrupp har inte det?
Är du religiös? Ja, vem är inte det? Det handlar om att tro. Inte på vad man tror. "-Nej jag är inte religiös. Jag tror på vetenskapen" Och för ett par hundra år sen så var jorden platt och ännu lite längre tillbaka så var vetenskapen Gud i vårt samhälle. I slutet av 1800-talet uttryckte sig forskare om att allt viktigt och nödvändigt redan var uppfunnet. Sen kom flygplanet m.m. På samma sätt resonerar vetenskapmännen idag. Om 100 år kanske jorden är platt igen.
Ett forskarteam har nu även kommit fram till att världen och universum måste besto av nio dimensioner. Det är enda sättet där man kan få en logik i alla naturkrafter och fenomen och få en röd tråd i teorierna. Nio dimensioner är lite klurigt att föreställa sig. 1-dimension, 2-dimensioner, 3-dimensioner, 4-dimens... ,5-dime.... , 6-di........ ,7-.......... ,8..................... , 9......................
Tänker man steget längre kanske just illusionen inte är så långt från sanningen ändå. Den hör bara inte hemma i den tredimensionella värld vi lever i.
Idag har jag lärt mig mycket nytt. Tillit är nått suspekt och svårgreppbart. Krav är extremt negativt att ha, samtidigt som man är en dålig människa om man inte kan uppfylla andras. Kärlek är en gåta. Eller gåta är fel ordval. Gåtor finns det svar på.
Sex månader senare och så står man här igen. Samma jävla känsla. Trodde det hade vänt.
Apati.
Det är ett härligt begrepp.
Personligen vill jag så mycket. Har så mycket inom mig som vill ut. Men visar jag det för fel person blir denne sårad och visar jag det för en annan säger denne upp kontakten. Jag har för mycket krav tydligen. "Du kan ju börja med att släppa alla dina krav" Jo, tack. Vad får jag då? Antagligen det jag förtjänar. Men det är kanske där problemet ligger. Jag vill inte har nått jag förtjänar utan något mycket bättre.
Träffade exet på banken idag för att skriva på bodelningspapper. Efteråt kom repliken "Du är skyldig mig 5000kr för bucklan du gjorde i min koffert för två år sen." Jo tjena du. "Jag tänker inte betala för djuren förrän den skulden är avbetalad" Det faktum att jag satt hos dig på sjukhuset totalt nästan 30 timmar på arbetstid vilket gav ett löneavdrag på 4650kr bryr du dig inte om? Eller att du inte betalat din skuld på 1500kr för djuren och bensin förra månaden? Eller det faktum att du inte betalat ränta på lånen senaste fyra månaderna trots att du är skyldig till det juridiskt sett? Eller det faktum att du kommer få 10 000kr i skatteåterbäring nästa år pga de ränteinbetalningar jag gjort i ditt namn? Så juridiskt sett har du i själva verket en skuld till mig på cirka 36 000kr. So FUCK OFF!!
Det är iaf påskrivet nu och gården är min egen.
Jag tar en timeout nu. Från allt och alla. Behöver varken flickvän eller vänner i dagsläget. Jag behöver livslust. Ursäkta mig alla som jag kommer såra. Jag förvarnar er iaf.
Är du religiös? Ja, vem är inte det? Det handlar om att tro. Inte på vad man tror. "-Nej jag är inte religiös. Jag tror på vetenskapen" Och för ett par hundra år sen så var jorden platt och ännu lite längre tillbaka så var vetenskapen Gud i vårt samhälle. I slutet av 1800-talet uttryckte sig forskare om att allt viktigt och nödvändigt redan var uppfunnet. Sen kom flygplanet m.m. På samma sätt resonerar vetenskapmännen idag. Om 100 år kanske jorden är platt igen.
Ett forskarteam har nu även kommit fram till att världen och universum måste besto av nio dimensioner. Det är enda sättet där man kan få en logik i alla naturkrafter och fenomen och få en röd tråd i teorierna. Nio dimensioner är lite klurigt att föreställa sig. 1-dimension, 2-dimensioner, 3-dimensioner, 4-dimens... ,5-dime.... , 6-di........ ,7-.......... ,8..................... , 9......................
Tänker man steget längre kanske just illusionen inte är så långt från sanningen ändå. Den hör bara inte hemma i den tredimensionella värld vi lever i.
Idag har jag lärt mig mycket nytt. Tillit är nått suspekt och svårgreppbart. Krav är extremt negativt att ha, samtidigt som man är en dålig människa om man inte kan uppfylla andras. Kärlek är en gåta. Eller gåta är fel ordval. Gåtor finns det svar på.
Sex månader senare och så står man här igen. Samma jävla känsla. Trodde det hade vänt.
Apati.
Det är ett härligt begrepp.
Personligen vill jag så mycket. Har så mycket inom mig som vill ut. Men visar jag det för fel person blir denne sårad och visar jag det för en annan säger denne upp kontakten. Jag har för mycket krav tydligen. "Du kan ju börja med att släppa alla dina krav" Jo, tack. Vad får jag då? Antagligen det jag förtjänar. Men det är kanske där problemet ligger. Jag vill inte har nått jag förtjänar utan något mycket bättre.
Träffade exet på banken idag för att skriva på bodelningspapper. Efteråt kom repliken "Du är skyldig mig 5000kr för bucklan du gjorde i min koffert för två år sen." Jo tjena du. "Jag tänker inte betala för djuren förrän den skulden är avbetalad" Det faktum att jag satt hos dig på sjukhuset totalt nästan 30 timmar på arbetstid vilket gav ett löneavdrag på 4650kr bryr du dig inte om? Eller att du inte betalat din skuld på 1500kr för djuren och bensin förra månaden? Eller det faktum att du inte betalat ränta på lånen senaste fyra månaderna trots att du är skyldig till det juridiskt sett? Eller det faktum att du kommer få 10 000kr i skatteåterbäring nästa år pga de ränteinbetalningar jag gjort i ditt namn? Så juridiskt sett har du i själva verket en skuld till mig på cirka 36 000kr. So FUCK OFF!!
Det är iaf påskrivet nu och gården är min egen.
Jag tar en timeout nu. Från allt och alla. Behöver varken flickvän eller vänner i dagsläget. Jag behöver livslust. Ursäkta mig alla som jag kommer såra. Jag förvarnar er iaf.
Och så var det Eva, den late jäveln!
Otalt må hända, men dygden av samvete tynger ens axlar. För det är väl som så att i väntans tider tar man mod till sig att blunda för verkligheten och det som borde göras.
Det är stunder som denna man tar sig an projekt av stora volymer som fyller ens tid med annat. För i dimmans sken kommer mängderna av dynga att växa. Lathet, förakt och dåliga ursäkter.
I dagens samhälle har sensmoralen förlorat sin makt. Innebörden är snarlik med betydelsefullheten av illdåd utan bakgrund. För vad mer meningslöst kan något vara än att skapa utan tanke?
Min tillit till folket har gått förlorad. För varför skulle nånting förändras när det inte gjort det tidigare. Det är ingen fråga. Det är ett konstanterande. Min egen lösning på det hela är att lägga ribban högt. Ungefär som kvalhöljden för att kvala in till ett mästerskap. Varför man har en sådan? För det kostar bara pengar och tid om alla ska med även dem som aldrig kan bli mästare överhuvudtaget. Är jag en mästare? Nej, inte det minsta. Men det hindrar väl inte mig från att ställa krav? Men det ger konsekvenser med. Man blir ratad av dem man inte vill bli det av. Dem man faktiskt vill släppa in på livet väljer att stanna utanför.
Jag är begynnelsens lagstiftare. Må hända att det bara var jag och Eva, men vilket liv vi fick. Det var värt det pris man fick betala. Men nu såhär x antal år senare så sitter man här. Letar efter den Eva som försvann. Som aldrig kommer återuppstå. Ty detta är en illusion.
