Pulsens tid
Saker och ting förändras. Tiden för med sig överraskningar. Jag känner harmoni. En jäkla massa stress, men harmoni. Äntligen verkar vi lyckas skapa ett liv. Det är ogreppbart och overkligt. Det märkliga som snart blir verkligt. 145 dagar, och minuter ifrån sanningens ögonblick. Nervositeten jagar ikapp med lyckorusen. Även om vetskapen vidrört min känsel i handflatan så är ovissheten upphovet till att jag har hjärtklappning. Ger vad som helst för en lycklig bild.
Helvetet
Är det mitt fel? Seriöst.
Det höll sig några timmar. Bang Bang Bang. Allt slår på mig. En efter den andra. Jag är väl helt enkelt bara så långt ifrån man kan komma att vara resistent. Vill skriva en livshistoria. Eller den där boken jag nämnde. Erosion, det ofrånkomliga. Men motivationen finner man i glädjen. I tillfredställelsen.
Sånt existerar inte.
Det höll sig några timmar. Bang Bang Bang. Allt slår på mig. En efter den andra. Jag är väl helt enkelt bara så långt ifrån man kan komma att vara resistent. Vill skriva en livshistoria. Eller den där boken jag nämnde. Erosion, det ofrånkomliga. Men motivationen finner man i glädjen. I tillfredställelsen.
Sånt existerar inte.
Kromosomen 21 i dubbel upplaga
Livets stora kretslopp. Evolutionsteoretikernas föda. Vissa saker är aldrig menade att ske. Vissa saker gör det ändå. Jag bär på många gåtor som jag söker svaret på. De flesta frågor börjar med "Varför?". Varför si varför så. Många svarta får ställer till besvär. Vägar är lättare att vandra på i dagsljus. Omgivningen är mindre skrämmande. Målet är inom synhåll.
En del av mig är på kromosomanalys, en del av mig ligger här i sängen och en del är sedan länge begravd.
Vägen till barn är för vissa lång. För min del är jag inne på rond två. Femte året. Fem fiskprover. Ett antal provrör med blod. Andra tjejen.
Det sägs att man skapar sin egen verklighet. Att allt handlar om inställning. Jag vet inte. Kanske ligger det något i det. Isåfall är det redan kört för mig och jag kommer återigen bli lämnad ensam.
För jag är en egoist.
Jag kan inte kompromissa angående allt.
Jag är inte tillräckligt förlåtande.
Helt enkelt lite halvkass.
En dag kan vi alla slappna av. Luta oss tillbaka och njuta av det vi har framför och bakom oss. Jag valde en väldigt obekväm fåtölj.
En del av mig är på kromosomanalys, en del av mig ligger här i sängen och en del är sedan länge begravd.
Vägen till barn är för vissa lång. För min del är jag inne på rond två. Femte året. Fem fiskprover. Ett antal provrör med blod. Andra tjejen.
Det sägs att man skapar sin egen verklighet. Att allt handlar om inställning. Jag vet inte. Kanske ligger det något i det. Isåfall är det redan kört för mig och jag kommer återigen bli lämnad ensam.
För jag är en egoist.
Jag kan inte kompromissa angående allt.
Jag är inte tillräckligt förlåtande.
Helt enkelt lite halvkass.
En dag kan vi alla slappna av. Luta oss tillbaka och njuta av det vi har framför och bakom oss. Jag valde en väldigt obekväm fåtölj.
Två eller 22
Hur inleder man en dödsförklaring till romantiken?
Finns det någon genväg att ta sig förbi bör man inte ta den. Det leder inte till något bättre. Det leder till en falsk passage där livet rullar förbi utan att levas. Vi drömmer om någonting fint. Vi trippar på tår och ler. Vi försöker känna euforin blomma. Alltid på en falsk passage.
Vi kämpar och försöker. Tror att vi inte bryr oss.
Vi inbillar oss ett behov av närhet. Omhet och känslor. Vi skapar en värld som inte excisterar. Vi särar och brer ut oss. Njuter av att för stunden känna oss omtyckta. Släpper hämningarna, går på jakt, roas och spyr.
Är det, det vi kallar att leva?
Ett överbehov av att bli omtyckta. Osäkerhetens samhälle där allt styr av tron att kunna vara någon annan. Vi lever för stunden i jakt på eufori. En hunger som aldrig stillas. För eufori utifrån är inte mättande. Eufori ska komma inifrån. Och det gör den genom ett gott självförtroende. En tro på sig själv och ens egna tankar, etik och moral.
Det kanske verkar som att ingen bryr sig. Att lösaktigheten är en naturlig del av uppväxten. Det kanske verkar som man mår bra av den. Och det gör man väl. För stunden. Men på trappan framför porten börjar alla undra. Alla börjar känna. Känna något helt annat än det dem nyss trodde. Att man faktiskt bryr sig. Två eller 22. Det spelar faktiskt roll.
Den sista hämningen kvar är oskulden. Det käresta man någonsin kommer ha. Det viktigaste och finaste man får uppleva. Men nånting har hänt med samhället. Man kastar bort värdefulla saker. Man fördömer sitt egna liv till förbannelse. Lösaktighetens förbannelse. Och alla avskyr den.
I singellivet blundar man för sin egen moral och etik. Man glömmer sina drömmar och förhoppningar om hur man skulle vilja ha det. Men när man blir kär. Då börjar det, som sagt, betyda något. Då spelar siffran roll. Då ångrar man att man inte sålde sig dyrare än man gjorde. Men då är det försent att häva försäljningen.
Finns det någon genväg att ta sig förbi bör man inte ta den. Det leder inte till något bättre. Det leder till en falsk passage där livet rullar förbi utan att levas. Vi drömmer om någonting fint. Vi trippar på tår och ler. Vi försöker känna euforin blomma. Alltid på en falsk passage.
Vi kämpar och försöker. Tror att vi inte bryr oss.
Vi inbillar oss ett behov av närhet. Omhet och känslor. Vi skapar en värld som inte excisterar. Vi särar och brer ut oss. Njuter av att för stunden känna oss omtyckta. Släpper hämningarna, går på jakt, roas och spyr.
Är det, det vi kallar att leva?
Ett överbehov av att bli omtyckta. Osäkerhetens samhälle där allt styr av tron att kunna vara någon annan. Vi lever för stunden i jakt på eufori. En hunger som aldrig stillas. För eufori utifrån är inte mättande. Eufori ska komma inifrån. Och det gör den genom ett gott självförtroende. En tro på sig själv och ens egna tankar, etik och moral.
Det kanske verkar som att ingen bryr sig. Att lösaktigheten är en naturlig del av uppväxten. Det kanske verkar som man mår bra av den. Och det gör man väl. För stunden. Men på trappan framför porten börjar alla undra. Alla börjar känna. Känna något helt annat än det dem nyss trodde. Att man faktiskt bryr sig. Två eller 22. Det spelar faktiskt roll.
Den sista hämningen kvar är oskulden. Det käresta man någonsin kommer ha. Det viktigaste och finaste man får uppleva. Men nånting har hänt med samhället. Man kastar bort värdefulla saker. Man fördömer sitt egna liv till förbannelse. Lösaktighetens förbannelse. Och alla avskyr den.
I singellivet blundar man för sin egen moral och etik. Man glömmer sina drömmar och förhoppningar om hur man skulle vilja ha det. Men när man blir kär. Då börjar det, som sagt, betyda något. Då spelar siffran roll. Då ångrar man att man inte sålde sig dyrare än man gjorde. Men då är det försent att häva försäljningen.
Försvinn ur min värld
"Din ondskefulla människa! Du förtjänar det värsta!" Jaså? Jag är av en helt annorlunda åsikt. Är man ond för att man saknar empati och sympati? Är man ond om man rent ut sagt önskar livet ur någon? Är man ond om man faktiskt skulle le och glädjas av någon annan människas död?
Är jag ond?
Sedan urminnes tider har vi alla sett till vårt eget bästa. Finns inget som heter "helt oegoistiskt". Alla tjänar nått på allt. Oavsett vad det är.
Men jag är kanske ond. Ta mig för den jag är isf. Jag skulle le och skratta om vissa människor ramlade ihop och dog. Ännu mer om dem begick självmord. Dem kanske inte förtjänar att dö men deras död skulle ändå förgylla mitt liv. Mitt välmående. Min lycka.
Dem kanske inte har något speciellt stort inflytande på mitt liv som det är idag. Dem kanske inte excisterar i det över huvudtaget. Dem kanske bara är ett minne. En vetskap om excistens. Men den värld jag lever i skulle vara en bättre värld om vissa försvann ur den. Och det är ganska många det.
Jag har inte makten att kunna rensa upp slammet själv. Men jag önskar jag hade. Fast å andra sidan.
Är jag ond?
Sedan urminnes tider har vi alla sett till vårt eget bästa. Finns inget som heter "helt oegoistiskt". Alla tjänar nått på allt. Oavsett vad det är.
Men jag är kanske ond. Ta mig för den jag är isf. Jag skulle le och skratta om vissa människor ramlade ihop och dog. Ännu mer om dem begick självmord. Dem kanske inte förtjänar att dö men deras död skulle ändå förgylla mitt liv. Mitt välmående. Min lycka.
Dem kanske inte har något speciellt stort inflytande på mitt liv som det är idag. Dem kanske inte excisterar i det över huvudtaget. Dem kanske bara är ett minne. En vetskap om excistens. Men den värld jag lever i skulle vara en bättre värld om vissa försvann ur den. Och det är ganska många det.
Jag har inte makten att kunna rensa upp slammet själv. Men jag önskar jag hade. Fast å andra sidan.
Världen påväg upp
Alla hinner ifatt mig, och går om mig. Min värld kollapsar. Min vinnarskalle tar stryk. Jag var där. I första led. Visionernas rättfärdiga härskare. Jag börjar väl bli normal antar jag. Som man ska vara. Eller ska vara, som alla andra är. Jag blev det bara lite tidigare än normalt. Sissådär 20 år.
Allt kollapsar men jag kan inte göra nått åt för att stadga upp konstruktionen. Kan bara vänta på att lösningen kommer automatiskt. Jag fyller 28 år om sex månader. Samtidigt fyller några klasskamraters barn tolv år. Inte mitt. För barnkalaset har inte börjat än. Uppskjutet pga beslutsamhetsångest angående färgen på ballongerna. Jag förespråkar rosa.
Det är trots allt världens naturliga gång.
Att allt sorteras. Men jag är påväg upp för branten igen. Med nya mål och sikten. Har nya erfarenheter och tillvägagångssätt. Mäktigare och bättre än någonsin. Vilket kommer skrämma er.
Allt kollapsar men jag kan inte göra nått åt för att stadga upp konstruktionen. Kan bara vänta på att lösningen kommer automatiskt. Jag fyller 28 år om sex månader. Samtidigt fyller några klasskamraters barn tolv år. Inte mitt. För barnkalaset har inte börjat än. Uppskjutet pga beslutsamhetsångest angående färgen på ballongerna. Jag förespråkar rosa.
Det är trots allt världens naturliga gång.
Att allt sorteras. Men jag är påväg upp för branten igen. Med nya mål och sikten. Har nya erfarenheter och tillvägagångssätt. Mäktigare och bättre än någonsin. Vilket kommer skrämma er.
Vision
Fläk ut kraven för samhället.
Villkorslös kärlek. Detta påhitt. Kärlek utan villkor. Excisterar det påstår ni? Vad är det för slags kärlek? Till sin partner? Till sina barn? Till sina föräldrar och syskon? Villkorslös kärlek. Ett jävla hykleri-uttryck. Som i alla kärleksförhållande vare sig det är för en livskamrat eller familjemedlem eller varför inte ett djur, så byggs det upp av vissa krav. Krav på ärlighet och respekt exempelvis. Hamnade nyligen i en diskussion om detta ämne. Om huruvida man stänger in sin partner med massa krav. "Var inte otrogen" "Fläk inte ut dig inför andra" "Flörta inte" osv osv. Att man kväver partnern. All kärlek handlar dock enligt mig om att inte vilja någon annan något illa. Att alltid vilja det bästa. Så även sig själv. "Var inte otrogen för det skulle såra mig och jag skulle inte kunna lita på dig". Villkorslös kärlek ja. Detta påhitt. "Men vi älskar varann villkorslöst. Vi fungerar precis på samma sätt." Säger flickan som "villkorslöst" älskar en kille och vise versa men samtidigt är med andra. För det är okej för båda partner. För båda fungerar på samma sätt och inte blir sårade av det. "Vi ställer inga som helst krav på varann". Förutom det enda lilla kravet att ni båda ska fungera likadant. För jag ställde frågan hur hon skulle reagera om pojken i fråga någon gång stadgar sig, skaffar flickvän och kanske tom familj. Det skulle såra henne. Så allt var villkorslöst sålänge båda fungerade och betedde sig likadant. Är det då villkorslös kärlek? När det även där finns krav?
Kärlek är för mig alltid fylld av villkor och krav. Det går inte älska någon villkorslöst. Inte ens familjen. För kärleken till dem försvinner den med om man inte blir behandlad med respekt. Visst man kan påstå att villkorslös kärlek är när man älskar personen i sig och inte handlingarna. Men personers handlingar är även deras personlighet och därmed även personen i sig.
Varför leva ett liv som man inte vill leva? Det är ju knappast enklare. Följderna av det är långt mer invecklade.
Och btw, polygami fungerar endast i relation med polygami. En sluten cirkel med individer som håller sig till varann. Ett slags mångmonogamt förhållande. För går polygamin utanför dess cirkel slutar polygamin att excisterar och blir slampighet och lösaktighet.
Kärlek är för mig alltid fylld av villkor och krav. Det går inte älska någon villkorslöst. Inte ens familjen. För kärleken till dem försvinner den med om man inte blir behandlad med respekt. Visst man kan påstå att villkorslös kärlek är när man älskar personen i sig och inte handlingarna. Men personers handlingar är även deras personlighet och därmed även personen i sig.
Varför leva ett liv som man inte vill leva? Det är ju knappast enklare. Följderna av det är långt mer invecklade.
Och btw, polygami fungerar endast i relation med polygami. En sluten cirkel med individer som håller sig till varann. Ett slags mångmonogamt förhållande. För går polygamin utanför dess cirkel slutar polygamin att excisterar och blir slampighet och lösaktighet.
Jag ser dig
Allt skulle kunna handla om svek, hyckleri och falskhet. Om orättvissa, lögner och bedrägeri. Eller den betydelselösa innebörden av ord utan sanning.
Perfektionen i mänsklig gestalt.
Huruvida man åtsidosätter förnuft och känsla pga rädsla. Detta kommer dock inte handla om det. Utan kommer istället handla om osäkerhet. Dess byggelement vars konstruktion aldrig kommer bära. Bära den tyngd de kommer utsättas för.
Någonstans trodde jag att alla innerst inne tog sitt förnuft till fånga.
Förnuft. Ja, vad är egentligen det?
Förnuftets dolda baksida fylld av rädslor och oro. "Kommer det ske igen?"
Hur väl kan man känna en person? Kan man känna någon för mycket för individernas eget bästa? Personligen trodde jag det var det man strävade efter. Att lära känna någon så extremt mycket att man vet mer om personen i fråga än vad personen själv vet. Och vise versa. Vore det inte skönt att ha någon som redan visste hur man mår och tänker på. Att inte behöva förklara någonting. Att känna att den där personen är mitt allt. Det är jag själv i en annan individ. Känslan av att aldrig behöva bry sig eller göra sig till. Skippa sminket, den ytliga fasaden och strävan efter att sticka ut och synas. Att bara kunna vara sig själv. Eller tom bli tvingad att vara sig själv i dess sällskap då denna person ser rakt igenom alla försök till att inte vara sig själv. Det vore en befrielse. Iaf för mig.
Murar byggs för att skydda något från något annat. Oftas en mur för att stänga ute omvärlden. Att skapa sitt eget lilla samhälle, med egna lagar och regler. Med en egen verklighet där ingenting man inte vill ska vara sant är det. Det fungerar och är en bra metod att skydda sig själv på. Om alla andra håller sig på utsidan. Men ibland, som i detta fallet, så är en person redan inne när muren byggs upp. Som är fast där inne tillsammans. Två individer i samma fästning.
Tidsmaskiner. Denna illusion. Fysiskt omöjligt och kommer så föralltid att bli. Vad man istället kan göra är att finna en väg runt det hela. Jag sitter i förarsätet så det är bara att hoppa in. Riv muren och hoppa in. Vi löser det tillsammans. För alla individer tror. Alla tror. Och alla hoppas. Drömmer drömmar, och lyssnar till svalorna en sommarkväll. Alla.
Kärleken excisterar. Vare sig man vill tro på det eller ej. Men oavsett så tror vi alla på det.
Går inte att fly undan och gömma sig hur länge som helst. Allt kommer ikapp en förr eller senare. Det enda man kan hoppas på den dag det sker är att man tagit vara på de som faktiskt finnns där för en. Som faktiskt känner en. Som vill en väl. Som trots att dem blir sårade och svikna står kvar och borstar av sig eländet och fortsätter tro. Tro och framförallt se det positiva. Ser det fina bakom fasaden. Ser det inre.
Jag vet vad du tänker. Jag varför du gråter. Jag vet vad som får dig att skratta och le. Jag vet vad du drömmer om när du är ensam.
Jag är inte som alla andra. Jag är inte ens som dem du tror är som mig. Som säger liknande saker. Som ser att du är en drömmande människa. En självsäker människa men osäker på omvärlden. Jag är inte sån. Vet du varför? För jag vet anledningen. Jag vet svaret. Jag vet drömmen. Jag vet slutet.
Jag känner dig bättre än du själv. Och det gör att jag stannar kvar.
För jag ser. Jag ser dig..
Älgtjurskollaps
A funny feeling inside.
Filmcitat a la 2001. Beryktat och förbannat påfrestande. Försummelsen höjdrygg. Hälsa mannen bredvid. 2011 års nederlag. 28 år. Herregud, jag tror jag skjuter mig.
Är jag rädd för att jag hatar? Roande om folk tror det.
2011. Året då jag tar beslut. Beslutet att jag inte kan vänta mer. Som det är nu har jag slutat tro på den eviga kärleken. Jag tror faktiskt inte nån kan älska och vara kär i mig i all evighet. Att vara mig 100% trogen hela livet.
Och allt bygger återigen på rädsla och feghet. Eller omognad. Och den kan infinna sig långt upp i åldrarna. 2011. 11,5 vecka tills dess. Det är vad ni har på er att fatta ett beslut. Att övervinna er egen rädsla och feghet. Att våga satsa. Att våga ge sig hän. Att våga välja bort saker. Det enda jag kräver av alla jag släpper in på livet är: 100% ärlighet och 100% uppriktighet och är det partnerkandidat så även 100% trogen. Ingen kommer någonsin blir helt och hållet redo. Kommer aldrig någonsin komma över eller glömma helt.
I söndags var jag ytterst nära att krocka med en älgtjur i över 110 km/h. Det fick mig att inse att jag har ännu mer bråttom än jag trodde. Jag vill verkligen uppleva att se ett barn födas. Ett barn som verkligen verkligen är en del av mig. Men, det är det där med min mage. Eller min medvetenhet om omvärlden. Händer nått eller om nått ligger och gror under ytan så vet jag om det. Och magen ja. Sedan jag fick beskedet så har den sagt mig, -"Det är kört" Och det är det nog. Och när jag väl börjar acceptera det faktumet så försöker nån ta mina hundar ifrån mig. Hundar som är extremt välvårdade, aktiva och lyckliga. Som älskar mig mer än något annat. Jag kommer slåss för dem. Slåss till blodet flyter. Dem är det enda jag har.
Det enda.
A funny feeling inside. Att allt kommer skita sig. Precis allt.
Är jag rädd? Nej, jag krossar.
Och det enda jag har lärt mig är att aldrig aldrig aldrig...
Filmcitat a la 2001. Beryktat och förbannat påfrestande. Försummelsen höjdrygg. Hälsa mannen bredvid. 2011 års nederlag. 28 år. Herregud, jag tror jag skjuter mig.
Är jag rädd för att jag hatar? Roande om folk tror det.
2011. Året då jag tar beslut. Beslutet att jag inte kan vänta mer. Som det är nu har jag slutat tro på den eviga kärleken. Jag tror faktiskt inte nån kan älska och vara kär i mig i all evighet. Att vara mig 100% trogen hela livet.
Och allt bygger återigen på rädsla och feghet. Eller omognad. Och den kan infinna sig långt upp i åldrarna. 2011. 11,5 vecka tills dess. Det är vad ni har på er att fatta ett beslut. Att övervinna er egen rädsla och feghet. Att våga satsa. Att våga ge sig hän. Att våga välja bort saker. Det enda jag kräver av alla jag släpper in på livet är: 100% ärlighet och 100% uppriktighet och är det partnerkandidat så även 100% trogen. Ingen kommer någonsin blir helt och hållet redo. Kommer aldrig någonsin komma över eller glömma helt.
I söndags var jag ytterst nära att krocka med en älgtjur i över 110 km/h. Det fick mig att inse att jag har ännu mer bråttom än jag trodde. Jag vill verkligen uppleva att se ett barn födas. Ett barn som verkligen verkligen är en del av mig. Men, det är det där med min mage. Eller min medvetenhet om omvärlden. Händer nått eller om nått ligger och gror under ytan så vet jag om det. Och magen ja. Sedan jag fick beskedet så har den sagt mig, -"Det är kört" Och det är det nog. Och när jag väl börjar acceptera det faktumet så försöker nån ta mina hundar ifrån mig. Hundar som är extremt välvårdade, aktiva och lyckliga. Som älskar mig mer än något annat. Jag kommer slåss för dem. Slåss till blodet flyter. Dem är det enda jag har.
Det enda.
A funny feeling inside. Att allt kommer skita sig. Precis allt.
Är jag rädd? Nej, jag krossar.
Och det enda jag har lärt mig är att aldrig aldrig aldrig...
Religösa 80-tal.
Vad det är jag vill...
Om alla bara visste det. Vore mycket enklare då. Jag vet inte vem du är. Vart du är. Om du finns. Jag vet inte varför eller hur. När eller om möjligheten finns. Jag vet inte. Men jag tror på mirakel. Jag hoppas jag tror på mirakel. Eller jag vill tro. Men jag gör nog inte det. Världen är alldeles för liten för det. Vad jag vill.. Ganska enkelt egentligen. Jag vill
Jag började räkna en gång. För länge sen. En tid som börjar bli forntid. Räknade får. Dagar. Tid. Räknade på livet. Jag gör det fortfarande. Detta förbannade jävla räknande. Vareviga dag. Natt. Timme. Minut. Ständigt. Där försvann den. Och den. Och snart även den. Ville ni veta? Nej det vill ni inte. Bryr jag mig? Nej, inte det minsta. Psykriatiskt sjuk? Nej, inte ni. Jag bryr mig inte. Vet ni varför? För att jag aldrig har gjort det. Jag har sett ett rakt mål och inte brytt mig om någonting annat. Endast målet. Inte vägen dit, utan målet. Empati och sympati. Vad är det bra för? Jag har faktiskt inget bra svar på det. Jag har aldrig haft den förmågan. Kommer heller aldrig ha. Världen är svart och vit. Finns ingen gråskala. Bara lögner med lite sanning i eller sanning med lite lögn i. Och så finns ju sanningen och lögnen i dess renaste form. Empati. För vadå? För mig själv kanske. Kommer nämligen aldrig nå mitt mål. Göra det bästa av vägen dit vore kanske lämpligt i det läget. Ja, kanske. Men inte denna gången. Inte i detta livet. Inte med denna själen. Besitter inte kunskapen eller förmågan. Besitter inte drömmen och viljan. Den försvann på 80-talet. Numera består allt av en väntan. En väntan efter miraklet man inte tror på. Jag saknar helt enkelt tro. Tro på omvärlden.
Vad jag vill... Jag vill tro. Tro på att allt ordnar sig och blir bra. Att målen blir nådda. Att solen går upp på morgonen. På framtiden. På själslig ro. Som allas Stenmark skrev "Men tänk om nästa liv är lika bedrövligt som detta". Min högsta dröm; barn. Barn i massor. Det sket sig. Kanske kan få nått enstaka. Om jag har förbannat tur. Fler drömmar och mål? Nej egentligen inte. Har haft samma sedan jag blev tonåring. Barn. Adoption? Haha, kommer inte på frågan. Inte en jävla chans. I övrigt tomten, önskar jag mig tillit och trygghet. Förtroende och närhet. Kärlek och ömhet.
Vad jag vill. Det är enkelt. Så förbannat jävla enkelt. Jag vill det varenda jävel vill. Jag nöjer mig dock inte med medelmåtta. Och det är mitt problem. Mitt stora jäkla problem. Att vara nöjd för stunden och se det positiva i saker och ting.
Men jag ser ingenting positivt.
Så tack.
Tack alla. Tack.
Jag är där igen. Där jag ständigt hamnar. På mitt lilla altare. Nej jag tycker inte synd om mig själv. Detta är väl självförvållat. Och även om det inte är det så varför tycka synd om mig själv? Jag trivs med mig själv på något konstigt jävla sätt. Och vet inget bättre. Vet jag inget bättre, finns det inget bättre. Enkel logik. Ens egen sanning är alltid den sanna. Det man själv tror på är det enda troliga.
Empati. Jo tack. Enkelriktad gata utan slut.
Om alla bara visste det. Vore mycket enklare då. Jag vet inte vem du är. Vart du är. Om du finns. Jag vet inte varför eller hur. När eller om möjligheten finns. Jag vet inte. Men jag tror på mirakel. Jag hoppas jag tror på mirakel. Eller jag vill tro. Men jag gör nog inte det. Världen är alldeles för liten för det. Vad jag vill.. Ganska enkelt egentligen. Jag vill
Jag började räkna en gång. För länge sen. En tid som börjar bli forntid. Räknade får. Dagar. Tid. Räknade på livet. Jag gör det fortfarande. Detta förbannade jävla räknande. Vareviga dag. Natt. Timme. Minut. Ständigt. Där försvann den. Och den. Och snart även den. Ville ni veta? Nej det vill ni inte. Bryr jag mig? Nej, inte det minsta. Psykriatiskt sjuk? Nej, inte ni. Jag bryr mig inte. Vet ni varför? För att jag aldrig har gjort det. Jag har sett ett rakt mål och inte brytt mig om någonting annat. Endast målet. Inte vägen dit, utan målet. Empati och sympati. Vad är det bra för? Jag har faktiskt inget bra svar på det. Jag har aldrig haft den förmågan. Kommer heller aldrig ha. Världen är svart och vit. Finns ingen gråskala. Bara lögner med lite sanning i eller sanning med lite lögn i. Och så finns ju sanningen och lögnen i dess renaste form. Empati. För vadå? För mig själv kanske. Kommer nämligen aldrig nå mitt mål. Göra det bästa av vägen dit vore kanske lämpligt i det läget. Ja, kanske. Men inte denna gången. Inte i detta livet. Inte med denna själen. Besitter inte kunskapen eller förmågan. Besitter inte drömmen och viljan. Den försvann på 80-talet. Numera består allt av en väntan. En väntan efter miraklet man inte tror på. Jag saknar helt enkelt tro. Tro på omvärlden.
Vad jag vill... Jag vill tro. Tro på att allt ordnar sig och blir bra. Att målen blir nådda. Att solen går upp på morgonen. På framtiden. På själslig ro. Som allas Stenmark skrev "Men tänk om nästa liv är lika bedrövligt som detta". Min högsta dröm; barn. Barn i massor. Det sket sig. Kanske kan få nått enstaka. Om jag har förbannat tur. Fler drömmar och mål? Nej egentligen inte. Har haft samma sedan jag blev tonåring. Barn. Adoption? Haha, kommer inte på frågan. Inte en jävla chans. I övrigt tomten, önskar jag mig tillit och trygghet. Förtroende och närhet. Kärlek och ömhet.
Vad jag vill. Det är enkelt. Så förbannat jävla enkelt. Jag vill det varenda jävel vill. Jag nöjer mig dock inte med medelmåtta. Och det är mitt problem. Mitt stora jäkla problem. Att vara nöjd för stunden och se det positiva i saker och ting.
Men jag ser ingenting positivt.
Så tack.
Tack alla. Tack.
Jag är där igen. Där jag ständigt hamnar. På mitt lilla altare. Nej jag tycker inte synd om mig själv. Detta är väl självförvållat. Och även om det inte är det så varför tycka synd om mig själv? Jag trivs med mig själv på något konstigt jävla sätt. Och vet inget bättre. Vet jag inget bättre, finns det inget bättre. Enkel logik. Ens egen sanning är alltid den sanna. Det man själv tror på är det enda troliga.
Empati. Jo tack. Enkelriktad gata utan slut.
Rök mentol och håll käft.
Korten på bordet. Med tanke på den mängd läsare jag har på denna sida så kan jag ställa till det för folk. Korten på bordet. Det är ett uttryck man bör begrunda innan man använder sig av. Det kan gå illa utan eftertanke.
Vet faktiskt inte om jag tror på att människan kan förändra sig. Jag önskar och vill att man besitter den förmågan och möjligheten. Frågan är om man kan. "Jag vill ha tillbaka henne!!" vs "Aldrig så som han har svikit mig!" och då är inte ens korten på bordet. Vet du vad det skulle innebära? Vet du vad det skulle innebära om jag nån gång skrev ett inlägg utan några som helst hämningar? Bara skita i all moral och etik. Helt enkelt lägga korten på bordet. Alla korten. De flesta andra har mer att förlora på det än jag själv.
Moralpanik i samhället. "Hur kan man göra så?!" Vem bryr sig egentligen. Egentligen är vi alla enorma egon som bara tänker på oss själva. Det är så världen är uppbyggt. Och så världen kommer fortsätta fungera i all evighet. Det är inte så konstigt. Finns betydligt märkligare saker att fundera över. Varför min ena hund diggar Robbie Williams medans den andra är helt ointresserad.
Vi ska snart gå in på vad jag egentligen vill. Vad det är jag söker och letar efter. Snart är en definitionsfråga. Inom sinom tid. Någonstans mellan "nu" och "för sent". Jag känner stress. Stress som ökar hjärtats kapacitet att pumpa ut blod i mina ådror. Stress som skapar panik i min själ. Stress som försämrar förmågan att se klart. Stress är en av anledningarna till varför jag skyndar långsamt. Stress är nämligen ingen bra egenskap när man ska fatta beslut. Definitivt inte när det är stora livsavgörande beslut. För det är just så jag ser på det. Det är inte som att välja lösgodis i affären, eller om man ska röka mentol eller ej. Det handlar om huruvida man ska leva eller ej. Om att se in i framtiden utan att besitta kunskapen att göra det.
Chansa. Det kan ni göra som anser att ni har råd att göra det. Det har inte jag. Att folk inte förstår det. Att ni inte besitter kunskapen att kunna läsa mellan raderna. Det är så simpelt. För inte måste jag väl vara så övertydlig och läsa åt er?
Jag är trött på viss typ av understimulerad hjärnkapacitet. Eller bristen på hjärnkapacitet snarare. Varför skulle jag resa mig upp och smälla till dig på käften? Varför är du rädd för verkligheten? Varför flyr du in i något du tror är coolt? Det kommer förgöra dig. Det är bara en tidsfråga. Så vill du veta varför jag inte tar till handgemäng? Du besitter egenskapen att du kommer göra dig själv mer skada. En skada som smärtar dig enormt mycket mer. Och om det inte sker så får väl jag hjälpa till.
Vet faktiskt inte om jag tror på att människan kan förändra sig. Jag önskar och vill att man besitter den förmågan och möjligheten. Frågan är om man kan. "Jag vill ha tillbaka henne!!" vs "Aldrig så som han har svikit mig!" och då är inte ens korten på bordet. Vet du vad det skulle innebära? Vet du vad det skulle innebära om jag nån gång skrev ett inlägg utan några som helst hämningar? Bara skita i all moral och etik. Helt enkelt lägga korten på bordet. Alla korten. De flesta andra har mer att förlora på det än jag själv.
Moralpanik i samhället. "Hur kan man göra så?!" Vem bryr sig egentligen. Egentligen är vi alla enorma egon som bara tänker på oss själva. Det är så världen är uppbyggt. Och så världen kommer fortsätta fungera i all evighet. Det är inte så konstigt. Finns betydligt märkligare saker att fundera över. Varför min ena hund diggar Robbie Williams medans den andra är helt ointresserad.
Vi ska snart gå in på vad jag egentligen vill. Vad det är jag söker och letar efter. Snart är en definitionsfråga. Inom sinom tid. Någonstans mellan "nu" och "för sent". Jag känner stress. Stress som ökar hjärtats kapacitet att pumpa ut blod i mina ådror. Stress som skapar panik i min själ. Stress som försämrar förmågan att se klart. Stress är en av anledningarna till varför jag skyndar långsamt. Stress är nämligen ingen bra egenskap när man ska fatta beslut. Definitivt inte när det är stora livsavgörande beslut. För det är just så jag ser på det. Det är inte som att välja lösgodis i affären, eller om man ska röka mentol eller ej. Det handlar om huruvida man ska leva eller ej. Om att se in i framtiden utan att besitta kunskapen att göra det.
Chansa. Det kan ni göra som anser att ni har råd att göra det. Det har inte jag. Att folk inte förstår det. Att ni inte besitter kunskapen att kunna läsa mellan raderna. Det är så simpelt. För inte måste jag väl vara så övertydlig och läsa åt er?
Jag är trött på viss typ av understimulerad hjärnkapacitet. Eller bristen på hjärnkapacitet snarare. Varför skulle jag resa mig upp och smälla till dig på käften? Varför är du rädd för verkligheten? Varför flyr du in i något du tror är coolt? Det kommer förgöra dig. Det är bara en tidsfråga. Så vill du veta varför jag inte tar till handgemäng? Du besitter egenskapen att du kommer göra dig själv mer skada. En skada som smärtar dig enormt mycket mer. Och om det inte sker så får väl jag hjälpa till.
Jag ser FRAMÅT, inte åt sidan.
Å, nej! Han skriver.. Två dagar efter riksdagsvalet. Detta måste ju bara handla om SD beryktade intåg i det moderna Sverige. Varför skulle detta handla om det? Jag röstade inte på dem. Inte mig ni ska fråga ut. Dessutom är min egentliga åsikt långt mer skrämmande än både SD och NSF. Men nog fanken fanns det inget parti för mig.
Jag är varken höger eller vänster. Jag ser FRAMÅT, inte åt sidan.
Nu blev det ju lite politik ändå. Svårt att låta bli när allt är politik. En livsåskådning. Ett levnadsätt. En åsikt. En ideologi. Jag är politik. Skulle jag starta ett parti så skulle jag förvisso knappast få många röster. Men jag skulle röra om i grytan.
Jag börjar stänga in mig själv i ett hörn. Jag känner mig själv bli lite väl närgången. Är jag redo för detta? Jo, jag tror det. Men jag släpper inte på tyglarna förrän jag känner tillit och förtroende. När nu detta kan komma att ske. Om så någonsin.
Jag är varken höger eller vänster. Jag ser FRAMÅT, inte åt sidan.
Nu blev det ju lite politik ändå. Svårt att låta bli när allt är politik. En livsåskådning. Ett levnadsätt. En åsikt. En ideologi. Jag är politik. Skulle jag starta ett parti så skulle jag förvisso knappast få många röster. Men jag skulle röra om i grytan.
Jag börjar stänga in mig själv i ett hörn. Jag känner mig själv bli lite väl närgången. Är jag redo för detta? Jo, jag tror det. Men jag släpper inte på tyglarna förrän jag känner tillit och förtroende. När nu detta kan komma att ske. Om så någonsin.
Paranoid sanning
Det är vackert.
Den eviga kärleken. Troheten. Ärligheten. Passionen.
Vi vill alla vara där. Bland molnen i skyn. Känslan av att sväva utan tyngd på ens axlar.
Nånstans där ute. Gömt i världens elände. Bakom skuggorna.
Eller existerar det överhuvudtaget?
Att känna sig fullständig. Ett liv utan tomrum. Total harmoni.
Det är frågan. Har så svårt att tro på det. Känner ingen ljusglimt som lyser upp vägen i mörkrets vandringsleder. Kan man verkligen lita på någon? Att känna att allt är ok? Allt är toppen? Allt är underbart?
Efter alla år av misstanke i mitt liv har jag lärt mig en sak. Lita på din magkänsla. Den har sagt dig sanningen i alla tider. Jag har en alldeles för känslig mage för att få själslig harmoni. Dessvärre känner den bara sanningen.
Finns bara en sak att göra.
Ett enda botemedel finns att tillgå.
Andras ärlighet. Andras uppriktighet.
Endast det kan bota mig. Men är någon villig att hjälpa mig? Är någon villig att öppna upp sig helt och berätta sanningen om allt? Först den dagen jag ser rakt in i en annan person kan jag känna fullständigt förtroende för denne. Behöver bara finna en. En enda. Jag behöver inte fler. Men jag börjar tröttna på att leta. Snart sätter jag mig i fåtöljen och tar beslutet. Det enkla beslutet. Det enda beslut som kan göra att jag blir i fullständig harmoni med mina misstankar. Att bli eremit. För det räcker inte med orden "Du kan lita på mig". Jag är en mänsklig lögndetektor. Ett mänskligt rättssystem.
Krävande, svartsjuk, paranoid, pain in the ass. Det är dock befogat. Alla mina misstankar har i all evighet visats sig stämma. Enbart ord? Nej, ni vet att det är mer än så. Att jag besitter den förbannade förmågan.
Ställer jag frågan, besvara den.
Vad var det jag sökte mest av allt? Uppriktighet. Man kommer långt med det. Döljer man inget, undanhåller man inget, ljuger man inte så behöver inte heller jag känna misstanke. För misstankar förvärrar för alla parter. Bättre med en stunds helvete än en evighets misstanke. För alla parter.
Det största problemet är väl att jag aldrig träffat någon som verkligen älskat mig. För ljuger man för den man älskar? Undanhåller man saker? Tänker man tankar man inte borde? Förvränger man verkligheten för att slippa berätta det fullständiga?
Trodde personligen kärlek innebar att man delade livet med någon. Att två liv blir ett. Det innebär inte att man inte har ett eget liv. Det innebär att själarna hör samman. Att inga sidospår uppkommer.
Sidospår ja, dagens samhälles eviga sysselsättning.
Det hela slutar med att jag tar fram älgstudsaren och lägger mig i en glänta. Om än symboliskt. För jag hatar er. Hatar er. Ja, jo, jag hatar er. Jag kommer förgöra er. En efter en. Och när min tid är ute så kommer det dyka upp en ny som följer mina fotspår.
Eller det finns en sak som kan hindra mig. Att en vacker ståtlig intelligent kvinna dyker upp och blir moder till några av mina barn. Sen försvinner. Då har jag min älskade barn och behöver aldrig någonsin lita på någon. Låter kanske hemskt att säga så. Men tanken har funnits där i all evighet. Synd bara att jag är så förbannat emot adoption.
Det här förgör mig. Förgör min lycka. Förgör mitt liv. Och framförallt, det förgör er. Risken är att jag blir som er andra. Och det ger nästan än värre konsekvenser. Det innebär att jag gör det ni gör mot mig. Det innebär att fler hamnar i den situation jag befinner mig i. Och det är inget trevlig situation kan jag lova. Det är ett rent helvete. Men vad är det då jag vill ha kanske ni undrar. Vad jag är ute efter. Vi tar en annan gång.
Redbullen är toppen av ansvar.
Må hända detta är en saga. Må hända att sagan har ett slut. I medgörliga tider vankas ett omdöme som ej kan försvaras. Sagor spås en framtid. I barnens fantasi. Haschpipan heter Sven. Målsman ansvarig upp till 18. I barnens fantasi. Ha, vilket flumm. Ansvaret ligger hos individen. Nej! Inte hos mig. Här finns inget ansvar. Det försvann med fantasin. Sicket monotomt liv. Tur man har varierat sinnestillestånd.
Synth-eran är här för att stanna. Ett sagolikt folkslag. Jo, det funkar med drägg. Bonde. En alltiallo som varken vet in eller ut. Eller ut kommer man alltid. Allt som oftast med huvudet före. Och då självklart är det kameraförbud. Vilket jävla påhitt. Hur ska man då minnas? -"Var hon snygg?" -"Hur i helvete ska jag veta det? Fick ju inte ta med kameran" Kanske borde dra ner på konsumtionen. Vänta nu. Är det därför dem döpt butikskedjan till Konsum? Isf har jag just fått en "Aha-upplevelse" Det är inte speciellt ofta denna kropp upplever någonting sådant. Efter åratal med eftertanke och logiskt filosoferande. Är väl iofs därför man blivit den man är. Ett jäkla pack. Sex-pack Redbull. Toppad med vodka. Dyr livstil det där. Det insågs tidigt i mitt liv. Så jag vände på steken. Sex-pack Vodka. Toppad med Redbull. Hej! Här går det livat till.
"Här går det livat till" Ett förbannat underhållande uttryck. Ju mer livat, desto fler folk har däckat. Inte mycket till liv inte. Att vara vaken alltså. Då måste man ju begrunda sina handlingar och ta ansvar för det. Ansvaret som endast existera hos föräldrar med barn under 18 år. Därefter försvinner det. Eget ansvar. Vilket hyckleri. Är få förunnat att handla under eget ansvar. Ansvaret kommer man på efteråt. När ångesten träder in. När felen hinner ikapp en. Det får nog bli en vodka till. Så gör man om det igen helgen efter. Nej fy!, jag är ansvarsfull!!
Synth-eran är här för att stanna. Ett sagolikt folkslag. Jo, det funkar med drägg. Bonde. En alltiallo som varken vet in eller ut. Eller ut kommer man alltid. Allt som oftast med huvudet före. Och då självklart är det kameraförbud. Vilket jävla påhitt. Hur ska man då minnas? -"Var hon snygg?" -"Hur i helvete ska jag veta det? Fick ju inte ta med kameran" Kanske borde dra ner på konsumtionen. Vänta nu. Är det därför dem döpt butikskedjan till Konsum? Isf har jag just fått en "Aha-upplevelse" Det är inte speciellt ofta denna kropp upplever någonting sådant. Efter åratal med eftertanke och logiskt filosoferande. Är väl iofs därför man blivit den man är. Ett jäkla pack. Sex-pack Redbull. Toppad med vodka. Dyr livstil det där. Det insågs tidigt i mitt liv. Så jag vände på steken. Sex-pack Vodka. Toppad med Redbull. Hej! Här går det livat till.
"Här går det livat till" Ett förbannat underhållande uttryck. Ju mer livat, desto fler folk har däckat. Inte mycket till liv inte. Att vara vaken alltså. Då måste man ju begrunda sina handlingar och ta ansvar för det. Ansvaret som endast existera hos föräldrar med barn under 18 år. Därefter försvinner det. Eget ansvar. Vilket hyckleri. Är få förunnat att handla under eget ansvar. Ansvaret kommer man på efteråt. När ångesten träder in. När felen hinner ikapp en. Det får nog bli en vodka till. Så gör man om det igen helgen efter. Nej fy!, jag är ansvarsfull!!
Resumé a la moi
Kortfattat:
När man är liten hör man ofta saker som är farliga, som tex att andas in rök från plast som brinner.
När jag var fyra lekte man med dåtidens gamla flourburkar man fick på dagis. Fyllde dem med krut från smällare och tände eld. Vid ett specifikt tillfälle andades det in en del rök. Jag blev livrädd och den natten hade jag en mardröm, i vilken jag gick in till min mamma som satt vid matbordet och
ställde den exakta frågan "Hur lång tid tar det innan man dör om man andas in röken från en flourburk?" Mamma svarade mig "Vet inte, men 18 år ungefär kan jag tänka mig"
Dagen efter gick jag ut till platsen där jag eldat för att se efter. Och jo, märket var kvar efter bränd plast. Det var inte bara en dröm att jag eldat. Men drömmen jag drömde kändes så verklig att den blev min sanning.
Varje dag när jag gick hem från förskolan och skolan m.m. så såg jag plastmärket på plattorna bredvid dörren hemma. Allt resulterade i att jag från fyra-fem års ålder räknade ut hur många dagar jag har kvar att leva. Första gången jag gjorde en stor kalkulation var när jag var fem och räknade ut exakta antalet dagar till min 22års dag då jag skulle dö. Därefter så räknade jag
baklänges varje natt innan jag skulle sova. Eller sova, jag grät. Jag grät tills jag inte hade nån ork kvar i kroppen. Jag grät mig till sömns varje natt tills jag var ungefär 13 år. Det var först då jag förstod att jag kanske inte skulle dö när jag var 22. Men det hjälpte inte speciellt mycket. Eftersom jag varit väldigt deprimerad under hela min barndom hade jag heller ingen barndom i normal bemärkelse. Jag lekte aldrig med folk. Jag satt hemma och läste och höll på för mig själv. Jag stängde ute mig själv från omvärlden.
Så vid 13 års åldern, när jag vaknade upp så insåg jag helt plötsligt att jag gått misste om dem kanske viktigaste åren av mitt liv. Vilket gjorde mig deprimerad och jag fick panik. Var ju tvungen att ta igen allt jag missat. Som vi alla vet fungerar det inte. Vilket jag insåg och därmed
resulterade i att jag började skolka och gå runt för mig själv istället. Kunde gå till skolan men precis vid dörren vända och gå ut i skogen. Gå omkring. Sätta mig nånstans. Vad som helst tills skoldagen var slut. Det höll i sig tills jag tog studenten. Då träffade jag en tjej. Jag blev kär. En tjej som ... Första gången jag blev apatisk till mitt liv. Jag gick balansgång över broräcken. Jag började
använda droger och supa. Jag skadade mig själv. Försökte begå självmord. Hamnade på psyket. Flyttade till Stockholm och blev missbrukare av vin m.m. Blev utesluten ur konstskolan men fick komma tillbaka senare och slutföra det. Blev där tillsammans med min första riktiga flickvän. Höll fyra år tills jag träffade exet. Trodde jag hittat rätt. Planerade barn och försökte få det i 2,5 år.
Men nu sitter jag här. Jag kan aldrig få barn utan en lång laboratioriumprocess. Jag är singel och destruktiv, Käkar flera olika sorters piller för att ens ha någon livslust. Jag har börjat utnyttja människor för egen vinnings skull. Jag har förlorat all respekt för omvärlden och
litar inte ens på mina närmaste anhöriga.
Finns ett fåtal i mitt liv som håller mig uppe. Tack till er. Det kommer sluta med någonting bra. Det är jag säker på...
När man är liten hör man ofta saker som är farliga, som tex att andas in rök från plast som brinner.
När jag var fyra lekte man med dåtidens gamla flourburkar man fick på dagis. Fyllde dem med krut från smällare och tände eld. Vid ett specifikt tillfälle andades det in en del rök. Jag blev livrädd och den natten hade jag en mardröm, i vilken jag gick in till min mamma som satt vid matbordet och
ställde den exakta frågan "Hur lång tid tar det innan man dör om man andas in röken från en flourburk?" Mamma svarade mig "Vet inte, men 18 år ungefär kan jag tänka mig"
Dagen efter gick jag ut till platsen där jag eldat för att se efter. Och jo, märket var kvar efter bränd plast. Det var inte bara en dröm att jag eldat. Men drömmen jag drömde kändes så verklig att den blev min sanning.
Varje dag när jag gick hem från förskolan och skolan m.m. så såg jag plastmärket på plattorna bredvid dörren hemma. Allt resulterade i att jag från fyra-fem års ålder räknade ut hur många dagar jag har kvar att leva. Första gången jag gjorde en stor kalkulation var när jag var fem och räknade ut exakta antalet dagar till min 22års dag då jag skulle dö. Därefter så räknade jag
baklänges varje natt innan jag skulle sova. Eller sova, jag grät. Jag grät tills jag inte hade nån ork kvar i kroppen. Jag grät mig till sömns varje natt tills jag var ungefär 13 år. Det var först då jag förstod att jag kanske inte skulle dö när jag var 22. Men det hjälpte inte speciellt mycket. Eftersom jag varit väldigt deprimerad under hela min barndom hade jag heller ingen barndom i normal bemärkelse. Jag lekte aldrig med folk. Jag satt hemma och läste och höll på för mig själv. Jag stängde ute mig själv från omvärlden.
Så vid 13 års åldern, när jag vaknade upp så insåg jag helt plötsligt att jag gått misste om dem kanske viktigaste åren av mitt liv. Vilket gjorde mig deprimerad och jag fick panik. Var ju tvungen att ta igen allt jag missat. Som vi alla vet fungerar det inte. Vilket jag insåg och därmed
resulterade i att jag började skolka och gå runt för mig själv istället. Kunde gå till skolan men precis vid dörren vända och gå ut i skogen. Gå omkring. Sätta mig nånstans. Vad som helst tills skoldagen var slut. Det höll i sig tills jag tog studenten. Då träffade jag en tjej. Jag blev kär. En tjej som ... Första gången jag blev apatisk till mitt liv. Jag gick balansgång över broräcken. Jag började
använda droger och supa. Jag skadade mig själv. Försökte begå självmord. Hamnade på psyket. Flyttade till Stockholm och blev missbrukare av vin m.m. Blev utesluten ur konstskolan men fick komma tillbaka senare och slutföra det. Blev där tillsammans med min första riktiga flickvän. Höll fyra år tills jag träffade exet. Trodde jag hittat rätt. Planerade barn och försökte få det i 2,5 år.
Men nu sitter jag här. Jag kan aldrig få barn utan en lång laboratioriumprocess. Jag är singel och destruktiv, Käkar flera olika sorters piller för att ens ha någon livslust. Jag har börjat utnyttja människor för egen vinnings skull. Jag har förlorat all respekt för omvärlden och
litar inte ens på mina närmaste anhöriga.
Finns ett fåtal i mitt liv som håller mig uppe. Tack till er. Det kommer sluta med någonting bra. Det är jag säker på...
Fiskmåsen som skadeskjöts.
Förtroendeingivande? Vilket spektakel. Vädergudarna skrattar åt våra patetiska böner. -"Må världen slippa detta regn!!!" HA! *Bang* Bullshit! Och så öppnar man fjärde burken lättöl för kvällen. Ölen som visserligen bättrats på med gin. För syns skull. -"Hej, jag är nykter. Dricker bara några lättöl i gott sällskap!" Och där kom fiskmåsen. Vi har försökt bli av med honom en lång tid nu. Det är nått fel på honom. Nån kronisk invaliditet må hända. Det sa jag till Gud den dag jag måtte honom i en gränd i Göteborg. -"Det är nått fel på dig." Han blev måttligt road. Fast han bjöd ju sedemera på både en och annan kägla.
Välmående, Hallå!!?
Nya mål i sikte. Trodde jag. Så är man fast på samma jävla punkt som senast. Handikappad och förtryckt. "Vad var det jag sa?" Att allt skiter sig förr eller senare. Det mest negativa i det hela är att målen är för höga. Onåbara i en värld som denna. Allt måste anpassas efter stundande situation. Stundande situation är dessvärre mer komplicerad än väntat. Eller detta är förvisso relativt väntat. Men förhoppningen var någon helt annan. Allt måste bearbetas och modifieras för att skapa en tillvaro som gynnar den situation man för stunden är förpassad till.
Det okända kommer knappast bidra till välmående förteelser. Mestadels ångest och misstänksamhet. Om man ändå kunde få tillbaka tilliten till folk. Men det känns som en omöjlighet. Långt ner utan syre och ljus befinner den sig. Tilliten. Jag är i behov av det.
I så förbannat stort behov av tillit.
Det okända kommer knappast bidra till välmående förteelser. Mestadels ångest och misstänksamhet. Om man ändå kunde få tillbaka tilliten till folk. Men det känns som en omöjlighet. Långt ner utan syre och ljus befinner den sig. Tilliten. Jag är i behov av det.
I så förbannat stort behov av tillit.
Lösaktighetens väsen.
Allt blir så mycket enklare med raka besked. Att slippa omvägar. Gå i cirklar. Fågelvägen från start till mål. Missar man att se och uppleva allt runt omkring? Det är väl ingenting att missa. Du kommer aldrig någonsin få uppleva allt. Hur mycker du än försöker så kommer du inte uppleva en bråkdel av allt som går. Sluta släng bort din tid med att leta efter nya erfarenheter. Se framåt istället. Vart vill du vara i framtiden? Se till det som är viktigast i livet. Det du vill åstadkomma. Sträva därefter åt det hållet. Med klara mål i sikte är sidovägar bara bortkastad tid.
Jag vet vart jag vill. Vart jag vill vara. Vart jag vill dö. Därför kräver jag raka besked. Så simpelt är det.
Oj, nu går solen upp. Kanske onödigt att gå och lägga sig. Men med tanke på att dagen bör utnyttjas till fullo, kanske man bör ta sig en liten lur. Optimala för hjärnans funktionalitet är fem timmars sömn per natt. Varken mer eller mindre. Utöver det ska man sova 30 min vid lunch och 30 min vid middag. Där är det optimala prestandan på hjärnan. Vetenskapligt bevisat. Det kanske är därför.
Fem dagar kvar. Det går stadigt utför änsålänge. Dag två överträffade dag ett. Åt det negativa. Jag har misst en del av mig själv. Någonting kärt. Endast pga idioti. Rädsla. Och falskhet. Dessvärre är det så världen ser ut. Det är bara jag som inte tolererar det. Kanske är dumt i det långa loppet men jag liksom alla vet att loppet inte är speciellt långt.
Ta vara på tiden. Vad det nu innebär.
Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men detta förbannade samhälle. Lösaktighetens fristad. Det är tur vi åtminstone har lagar. Det räddar många liv.
För det är väl som så att det man ger får man igen. Förr eller senare. Bra karma. Dålig karma. Lite buddhistiskt tänk. Man vet aldrig vem och vad den var i livet innan detta. Och än mindre vad som komma skall i nästa. Man vet inte ens vad den är i detta livet nu. Kanske nånting alldeles, alldeles underbart. Eller..
Att ta saker för givet. Eller personer. Än värre, ta sig själv för givet.
Jag är gammal nog att veta att jag lever i verkligheten, men vet ni? Eller verkligheten. Den bittra sanningen. Eller bara illusionen om excistens.
Vad försigår bortom vårt medvetande? I de ljudsekvenser vi inte kan fånga upp. Vad sägs det där? Nej, det är inte tyst. Eller var excisterar utanför vår hjärnas ljusspektra? Den gamla filosofiska frågan; Hörs ett träd falla i skogen om ingen är där? Väldigt omformulerad och kortfattad, men med samma innebörd. Vad är det en hund hör när den skäller till synes utan anledning? Någonting vanligt men bara väldigt tyst läte säger de flesta. Kan dock vara någonting helt annat. På en annan ljudfrekvens.
Ensamma? Nej och tur är väl kanske det.
Jag tycker ju att det är konstigt att dörren stängs två gånger, utan att röra sig, efter det att jag släppt handtaget.
Jag tycker ju det.
Jag vet vart jag vill. Vart jag vill vara. Vart jag vill dö. Därför kräver jag raka besked. Så simpelt är det.
Oj, nu går solen upp. Kanske onödigt att gå och lägga sig. Men med tanke på att dagen bör utnyttjas till fullo, kanske man bör ta sig en liten lur. Optimala för hjärnans funktionalitet är fem timmars sömn per natt. Varken mer eller mindre. Utöver det ska man sova 30 min vid lunch och 30 min vid middag. Där är det optimala prestandan på hjärnan. Vetenskapligt bevisat. Det kanske är därför.
Fem dagar kvar. Det går stadigt utför änsålänge. Dag två överträffade dag ett. Åt det negativa. Jag har misst en del av mig själv. Någonting kärt. Endast pga idioti. Rädsla. Och falskhet. Dessvärre är det så världen ser ut. Det är bara jag som inte tolererar det. Kanske är dumt i det långa loppet men jag liksom alla vet att loppet inte är speciellt långt.
Ta vara på tiden. Vad det nu innebär.
Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men detta förbannade samhälle. Lösaktighetens fristad. Det är tur vi åtminstone har lagar. Det räddar många liv.
För det är väl som så att det man ger får man igen. Förr eller senare. Bra karma. Dålig karma. Lite buddhistiskt tänk. Man vet aldrig vem och vad den var i livet innan detta. Och än mindre vad som komma skall i nästa. Man vet inte ens vad den är i detta livet nu. Kanske nånting alldeles, alldeles underbart. Eller..
Att ta saker för givet. Eller personer. Än värre, ta sig själv för givet.
Jag är gammal nog att veta att jag lever i verkligheten, men vet ni? Eller verkligheten. Den bittra sanningen. Eller bara illusionen om excistens.
Vad försigår bortom vårt medvetande? I de ljudsekvenser vi inte kan fånga upp. Vad sägs det där? Nej, det är inte tyst. Eller var excisterar utanför vår hjärnas ljusspektra? Den gamla filosofiska frågan; Hörs ett träd falla i skogen om ingen är där? Väldigt omformulerad och kortfattad, men med samma innebörd. Vad är det en hund hör när den skäller till synes utan anledning? Någonting vanligt men bara väldigt tyst läte säger de flesta. Kan dock vara någonting helt annat. På en annan ljudfrekvens.
Ensamma? Nej och tur är väl kanske det.
Jag tycker ju att det är konstigt att dörren stängs två gånger, utan att röra sig, efter det att jag släppt handtaget.
Jag tycker ju det.
Smaker av världens lagar.
Patetiskt självömkande binjuressekret
nertryckt i din uppspäckta hals
Andas! Andas då!
nertryckt i din uppspäckta hals
Andas! Andas då!
Du förstår inte att du krossat dig själv va? Likt pärleportens bödel så är det varken jag eller han som dömer dig själv till förintelse. Det är du själv. Och endast du själv. Det är över. Finns ingen återvändo. Du kan inte sona dina synder. Det är en idiotiskt jävla sätt att försöka värva medlemmar till en religionstro. Sona sina synder. Var det därför endast Noak och hans fru fick följa med på båten? Jävla idioter.
När ska folk inse?
Denna veckan är domens vecka. Bra vecka ger bra beslut. Dålig vecka ger betydligt värre konsekvenser. Dag ett; personer visar sig vara sämre än dem utger sig för att vara.
Tröttheten börjar infalla även denna själ. Axlarna tyngs ner allt längre. Byggnaden kollapsar när tiden är inne. Ingen bra ide att stapla saker på hög på en person som blivit utpekad som skobombare och terrorist. Kan ju bara gå på ett sätt, eller?
Jag tror folk bör ta saker på större allvar än vad dem gör idag. Vem vet vad grannen är kapabel till att göra. Men iofs, ödet... ÄH! Jävla hykleri!
En vecka..
Som den gamla klassiska vogondikten jag skrev 2002
En flock av binickemask
sipprar ut ur min navel
Smakar sönderstekt gula
från den smet av lag
En handling från ett hat
En dag från idag..
Säg mig..
Är jag glad?
Vad den handlar om? Ganska uppenbart enligt en annan. Om just det jag pratar om. Ska inte ta alla för givet. Alla är inte goda. Inte en jävel är god. Handlar bara om omständigheter och situationer. Världen byggs på minerat område. Kommer alltid göra.
Och jag har tröttnat på att sitta och titta på. En vecka. Dag ett är strax över. En flock av binickemask
sipprar ut ur min navel
Smakar sönderstekt gula
från den smet av lag
En handling från ett hat
En dag från idag..
Säg mig..
Är jag glad?
Vad den handlar om? Ganska uppenbart enligt en annan. Om just det jag pratar om. Ska inte ta alla för givet. Alla är inte goda. Inte en jävel är god. Handlar bara om omständigheter och situationer. Världen byggs på minerat område. Kommer alltid göra.
En vecka..
