Två eller 22
Hur inleder man en dödsförklaring till romantiken?
Finns det någon genväg att ta sig förbi bör man inte ta den. Det leder inte till något bättre. Det leder till en falsk passage där livet rullar förbi utan att levas. Vi drömmer om någonting fint. Vi trippar på tår och ler. Vi försöker känna euforin blomma. Alltid på en falsk passage.
Vi kämpar och försöker. Tror att vi inte bryr oss.
Vi inbillar oss ett behov av närhet. Omhet och känslor. Vi skapar en värld som inte excisterar. Vi särar och brer ut oss. Njuter av att för stunden känna oss omtyckta. Släpper hämningarna, går på jakt, roas och spyr.
Är det, det vi kallar att leva?
Ett överbehov av att bli omtyckta. Osäkerhetens samhälle där allt styr av tron att kunna vara någon annan. Vi lever för stunden i jakt på eufori. En hunger som aldrig stillas. För eufori utifrån är inte mättande. Eufori ska komma inifrån. Och det gör den genom ett gott självförtroende. En tro på sig själv och ens egna tankar, etik och moral.
Det kanske verkar som att ingen bryr sig. Att lösaktigheten är en naturlig del av uppväxten. Det kanske verkar som man mår bra av den. Och det gör man väl. För stunden. Men på trappan framför porten börjar alla undra. Alla börjar känna. Känna något helt annat än det dem nyss trodde. Att man faktiskt bryr sig. Två eller 22. Det spelar faktiskt roll.
Den sista hämningen kvar är oskulden. Det käresta man någonsin kommer ha. Det viktigaste och finaste man får uppleva. Men nånting har hänt med samhället. Man kastar bort värdefulla saker. Man fördömer sitt egna liv till förbannelse. Lösaktighetens förbannelse. Och alla avskyr den.
I singellivet blundar man för sin egen moral och etik. Man glömmer sina drömmar och förhoppningar om hur man skulle vilja ha det. Men när man blir kär. Då börjar det, som sagt, betyda något. Då spelar siffran roll. Då ångrar man att man inte sålde sig dyrare än man gjorde. Men då är det försent att häva försäljningen.
Finns det någon genväg att ta sig förbi bör man inte ta den. Det leder inte till något bättre. Det leder till en falsk passage där livet rullar förbi utan att levas. Vi drömmer om någonting fint. Vi trippar på tår och ler. Vi försöker känna euforin blomma. Alltid på en falsk passage.
Vi kämpar och försöker. Tror att vi inte bryr oss.
Vi inbillar oss ett behov av närhet. Omhet och känslor. Vi skapar en värld som inte excisterar. Vi särar och brer ut oss. Njuter av att för stunden känna oss omtyckta. Släpper hämningarna, går på jakt, roas och spyr.
Är det, det vi kallar att leva?
Ett överbehov av att bli omtyckta. Osäkerhetens samhälle där allt styr av tron att kunna vara någon annan. Vi lever för stunden i jakt på eufori. En hunger som aldrig stillas. För eufori utifrån är inte mättande. Eufori ska komma inifrån. Och det gör den genom ett gott självförtroende. En tro på sig själv och ens egna tankar, etik och moral.
Det kanske verkar som att ingen bryr sig. Att lösaktigheten är en naturlig del av uppväxten. Det kanske verkar som man mår bra av den. Och det gör man väl. För stunden. Men på trappan framför porten börjar alla undra. Alla börjar känna. Känna något helt annat än det dem nyss trodde. Att man faktiskt bryr sig. Två eller 22. Det spelar faktiskt roll.
Den sista hämningen kvar är oskulden. Det käresta man någonsin kommer ha. Det viktigaste och finaste man får uppleva. Men nånting har hänt med samhället. Man kastar bort värdefulla saker. Man fördömer sitt egna liv till förbannelse. Lösaktighetens förbannelse. Och alla avskyr den.
I singellivet blundar man för sin egen moral och etik. Man glömmer sina drömmar och förhoppningar om hur man skulle vilja ha det. Men när man blir kär. Då börjar det, som sagt, betyda något. Då spelar siffran roll. Då ångrar man att man inte sålde sig dyrare än man gjorde. Men då är det försent att häva försäljningen.
