Ribbor av vanmakt.
"Det tär på en att leva i det förflutnas tankar. Må tidens konst skapa underverk utan dess like. Ty världen har ej skådat mästarens skapelse då dess byggelement ej är sammankopplade med verklighetens realism."
Som en god vän sa: -"Valet av ribbans höjd är helt korrekt"Syndernas förlåtelse excisterar bara i teorin. I praktiken får alla betala den skuld dem bär..
Stackars lilla psykolog.
I stundens hetta utvecklades ett begär efter makt. Makt att styra folket. Så som så många andra i världshistorien gjordes därmed tappra försök till banbrytande ockupationer i en värld full av anarkism.
Likt Führens hämndaktioner gentemot Heydrichs mördare, krävs oftast överdrivna styrkor för att spräcka samhällets ideologi. Führens order gick ut på att i varenda by där någon av Heydrichs mördare hade bott skulle SS avrätta alla män, skicka alla kvinnorna till koncentrationsläger och alla barn med ariskt utseende skulle sändas till Tyskland. Resten skulle dödas på andra sätt och byarna skulle jämnas med marken. Totalt arresterades, deporterades till koncentrationsläger eller avrättades, 13000 personer. Heydrichs två mördare gömde sig i en kyrka som efter tips stormades av en Gestapo-styrka på 800 man.
Det kallar jag utnyttjande av resurser.
En annan som varken är diktator, har egen Gestapo-styrka eller folket bakom sig, får väl försöka på annat vis. Förstår tanken bakom terrordåd. Problemet ligger mestadels i att dådens skugga nästan aldrig upplevs av huvudpersonen. Det handlar mer om ha en ståndpunkt i samhället. Stå för någonting. Visa sin åsikt.
Sen flera år har undertecknad betäcknats med skobombaren. Bäraren av en tickande bomb som förr eller senare kommer detonera. Stackars lilla psykologilärare. Kan inte varit lätt.
Såhär i efterhand kanske hon hade rätt. Detonatorn har dock sprungit iväg på villovägar. Bara inte ett litet oskyldigt barn i Etiopien tar fel på en helt vanlig landmina och den bortsprungna detonatorn. Följderna blir avsevärt olika.
Insåg nyligen att mörkret är mörkare än ljusets skuggsida. Att hoppet bara är en illusion och att livet byggs upp av ens minnen. Så som Gilles Garnier sade efter att han erkänt sig ha dödat och lemlästat fyra barn -"Jag var hungrig." Hungrig på det förbjudna.
Likt Führens hämndaktioner gentemot Heydrichs mördare, krävs oftast överdrivna styrkor för att spräcka samhällets ideologi. Führens order gick ut på att i varenda by där någon av Heydrichs mördare hade bott skulle SS avrätta alla män, skicka alla kvinnorna till koncentrationsläger och alla barn med ariskt utseende skulle sändas till Tyskland. Resten skulle dödas på andra sätt och byarna skulle jämnas med marken. Totalt arresterades, deporterades till koncentrationsläger eller avrättades, 13000 personer. Heydrichs två mördare gömde sig i en kyrka som efter tips stormades av en Gestapo-styrka på 800 man.
Det kallar jag utnyttjande av resurser.
En annan som varken är diktator, har egen Gestapo-styrka eller folket bakom sig, får väl försöka på annat vis. Förstår tanken bakom terrordåd. Problemet ligger mestadels i att dådens skugga nästan aldrig upplevs av huvudpersonen. Det handlar mer om ha en ståndpunkt i samhället. Stå för någonting. Visa sin åsikt.
Sen flera år har undertecknad betäcknats med skobombaren. Bäraren av en tickande bomb som förr eller senare kommer detonera. Stackars lilla psykologilärare. Kan inte varit lätt.
Såhär i efterhand kanske hon hade rätt. Detonatorn har dock sprungit iväg på villovägar. Bara inte ett litet oskyldigt barn i Etiopien tar fel på en helt vanlig landmina och den bortsprungna detonatorn. Följderna blir avsevärt olika.
Insåg nyligen att mörkret är mörkare än ljusets skuggsida. Att hoppet bara är en illusion och att livet byggs upp av ens minnen. Så som Gilles Garnier sade efter att han erkänt sig ha dödat och lemlästat fyra barn -"Jag var hungrig." Hungrig på det förbjudna.
Mannen har börjat snusa! Mer kvinnlig än någonsin...
Världen besitter en egenskap som jag inte förstår mig på. Begreppet kallas rädsla.
Som en god vän sa: " Det äro i ljusets tider samhället visar sin
fullständiga förmåga att manipulera sina medmänniskor. Ty hösten
inträder med dess ouppsåtliga avslöjanden om verklighetens sanning."
Innebörden är tvetydig men från säkra källor kan jag bekräfta att den är allt annat än väl menad.
Tillförlit och förtroende torde vara samhällsrelationers grundbyggstenar. Istället byggs relationer på egenskapen rädsla. Rädsla för varandra. Ni kanske inte håller med, och det har ni all rätt till. Dock innebär det nog dessvärre bara att ni återigen lever i en bubbla. Dessa förbannade bubblor som världen förpassas till. En tillflyktsort när livet kommer för nära inpå. De för inte med sig något annat positivt än en skyddsbarriär mot att bli sårad på djupet. Återigen byggs liven upp grundat på rädsla. Ni kanske vill ha en förklaring?
Rädsla är naturens inbyggda försvar mot det okända. Mot hoten och det övermäktiga. Rädsla bidrar till att man är försiktig, tar mindre risker, som så oftast enbart går på redan utstakade stigar. För vad kan hända om man tar en risk?
Relationer byggs inte upp grundat på kärlek utan rädsla att förlora den man älskar. Besitter man inte rädsla i en relation är man inte heller rädd att förlora nått. Är man inte det så bör man heller inte befinna sig i relationen.
Besitter man inte rädsla har man heller inget att förlora.
Insåg nyligen att jag är vettskrämd. Vettskrämd att världen verkligen är så som man upplever den. Jag trodde jag gjorde rätt i att gå ut offentligt med min fertilitet. Jag kanske begick ett misstag.
Som en god vän sa: " Det äro i ljusets tider samhället visar sin
fullständiga förmåga att manipulera sina medmänniskor. Ty hösten
inträder med dess ouppsåtliga avslöjanden om verklighetens sanning."
Innebörden är tvetydig men från säkra källor kan jag bekräfta att den är allt annat än väl menad.
Tillförlit och förtroende torde vara samhällsrelationers grundbyggstenar. Istället byggs relationer på egenskapen rädsla. Rädsla för varandra. Ni kanske inte håller med, och det har ni all rätt till. Dock innebär det nog dessvärre bara att ni återigen lever i en bubbla. Dessa förbannade bubblor som världen förpassas till. En tillflyktsort när livet kommer för nära inpå. De för inte med sig något annat positivt än en skyddsbarriär mot att bli sårad på djupet. Återigen byggs liven upp grundat på rädsla. Ni kanske vill ha en förklaring?
Rädsla är naturens inbyggda försvar mot det okända. Mot hoten och det övermäktiga. Rädsla bidrar till att man är försiktig, tar mindre risker, som så oftast enbart går på redan utstakade stigar. För vad kan hända om man tar en risk?
Relationer byggs inte upp grundat på kärlek utan rädsla att förlora den man älskar. Besitter man inte rädsla i en relation är man inte heller rädd att förlora nått. Är man inte det så bör man heller inte befinna sig i relationen.
Besitter man inte rädsla har man heller inget att förlora.
Insåg nyligen att jag är vettskrämd. Vettskrämd att världen verkligen är så som man upplever den. Jag trodde jag gjorde rätt i att gå ut offentligt med min fertilitet. Jag kanske begick ett misstag.
