fabriknrsju

Det är vackert.
Den eviga kärleken. Troheten. Ärligheten. Passionen.
Vi vill alla vara där. Bland molnen i skyn. Känslan av att sväva utan tyngd på ens axlar.
Nånstans där ute. Gömt i världens elände. Bakom skuggorna.

Eller existerar det överhuvudtaget?
Att känna sig fullständig. Ett liv utan tomrum. Total harmoni.
Det är frågan. Har så svårt att tro på det. Känner ingen ljusglimt som lyser upp vägen i mörkrets vandringsleder. Kan man verkligen lita på någon? Att känna att allt är ok? Allt är toppen? Allt är underbart?
Efter alla år av misstanke i mitt liv har jag lärt mig en sak. Lita på din magkänsla. Den har sagt dig sanningen i alla tider. Jag har en alldeles för känslig mage för att få själslig harmoni. Dessvärre känner den bara sanningen.
Finns bara en sak att göra.
Ett enda botemedel finns att tillgå.

Andras ärlighet. Andras uppriktighet.

Endast det kan bota mig. Men är någon villig att hjälpa mig? Är någon villig att öppna upp sig helt och berätta sanningen om allt? Först den dagen jag ser rakt in i en annan person kan jag känna fullständigt förtroende för denne. Behöver bara finna en. En enda. Jag behöver inte fler. Men jag börjar tröttna på att leta. Snart sätter jag mig i fåtöljen och tar beslutet. Det enkla beslutet. Det enda beslut som kan göra att jag blir i fullständig harmoni med mina misstankar. Att bli eremit. För det räcker inte med orden "Du kan lita på mig". Jag är en mänsklig lögndetektor. Ett mänskligt rättssystem.
Krävande, svartsjuk, paranoid, pain in the ass. Det är dock befogat. Alla mina misstankar har i all evighet visats sig stämma. Enbart ord? Nej, ni vet att det är mer än så. Att jag besitter den förbannade förmågan.
Ställer jag frågan, besvara den.
Vad var det jag sökte mest av allt? Uppriktighet. Man kommer långt med det. Döljer man inget, undanhåller man inget, ljuger man inte så behöver inte heller jag känna misstanke. För misstankar förvärrar för alla parter. Bättre med en stunds helvete än en evighets misstanke.  För alla parter.

Det största problemet är väl att jag aldrig träffat någon som verkligen älskat mig. För ljuger man för den man älskar? Undanhåller man saker? Tänker man tankar man inte borde? Förvränger man verkligheten för att slippa berätta det fullständiga?
Trodde personligen kärlek innebar att man delade livet med någon. Att två liv blir ett.  Det innebär inte att man inte har ett eget liv. Det innebär att själarna hör samman. Att inga sidospår uppkommer.
Sidospår ja, dagens samhälles eviga sysselsättning.
Det hela slutar med att jag tar fram älgstudsaren och lägger mig i en glänta. Om än symboliskt. För jag hatar er. Hatar er. Ja, jo, jag hatar er. Jag kommer förgöra er. En efter en. Och när min tid är ute så kommer det dyka upp en ny som följer mina fotspår.
Eller det finns en sak som kan hindra mig. Att en vacker ståtlig intelligent kvinna dyker upp och blir moder till några av mina barn. Sen försvinner. Då har jag min älskade barn och behöver aldrig någonsin lita på någon. Låter kanske hemskt att säga så. Men tanken har funnits där i all evighet. Synd bara att jag är så förbannat emot adoption.
Det här förgör mig. Förgör min lycka. Förgör mitt liv. Och framförallt, det förgör er. Risken är att jag blir som er andra. Och det ger nästan än värre konsekvenser. Det innebär att jag gör det ni gör mot mig. Det innebär att fler hamnar i den situation jag befinner mig i. Och det är inget trevlig situation kan jag lova. Det är ett rent helvete. Men vad är det då jag vill ha kanske ni undrar. Vad jag är ute efter. Vi tar en annan gång.