Resumé a la moi
Kortfattat:
När man är liten hör man ofta saker som är farliga, som tex att andas in rök från plast som brinner.
När jag var fyra lekte man med dåtidens gamla flourburkar man fick på dagis. Fyllde dem med krut från smällare och tände eld. Vid ett specifikt tillfälle andades det in en del rök. Jag blev livrädd och den natten hade jag en mardröm, i vilken jag gick in till min mamma som satt vid matbordet och
ställde den exakta frågan "Hur lång tid tar det innan man dör om man andas in röken från en flourburk?" Mamma svarade mig "Vet inte, men 18 år ungefär kan jag tänka mig"
Dagen efter gick jag ut till platsen där jag eldat för att se efter. Och jo, märket var kvar efter bränd plast. Det var inte bara en dröm att jag eldat. Men drömmen jag drömde kändes så verklig att den blev min sanning.
Varje dag när jag gick hem från förskolan och skolan m.m. så såg jag plastmärket på plattorna bredvid dörren hemma. Allt resulterade i att jag från fyra-fem års ålder räknade ut hur många dagar jag har kvar att leva. Första gången jag gjorde en stor kalkulation var när jag var fem och räknade ut exakta antalet dagar till min 22års dag då jag skulle dö. Därefter så räknade jag
baklänges varje natt innan jag skulle sova. Eller sova, jag grät. Jag grät tills jag inte hade nån ork kvar i kroppen. Jag grät mig till sömns varje natt tills jag var ungefär 13 år. Det var först då jag förstod att jag kanske inte skulle dö när jag var 22. Men det hjälpte inte speciellt mycket. Eftersom jag varit väldigt deprimerad under hela min barndom hade jag heller ingen barndom i normal bemärkelse. Jag lekte aldrig med folk. Jag satt hemma och läste och höll på för mig själv. Jag stängde ute mig själv från omvärlden.
Så vid 13 års åldern, när jag vaknade upp så insåg jag helt plötsligt att jag gått misste om dem kanske viktigaste åren av mitt liv. Vilket gjorde mig deprimerad och jag fick panik. Var ju tvungen att ta igen allt jag missat. Som vi alla vet fungerar det inte. Vilket jag insåg och därmed
resulterade i att jag började skolka och gå runt för mig själv istället. Kunde gå till skolan men precis vid dörren vända och gå ut i skogen. Gå omkring. Sätta mig nånstans. Vad som helst tills skoldagen var slut. Det höll i sig tills jag tog studenten. Då träffade jag en tjej. Jag blev kär. En tjej som ... Första gången jag blev apatisk till mitt liv. Jag gick balansgång över broräcken. Jag började
använda droger och supa. Jag skadade mig själv. Försökte begå självmord. Hamnade på psyket. Flyttade till Stockholm och blev missbrukare av vin m.m. Blev utesluten ur konstskolan men fick komma tillbaka senare och slutföra det. Blev där tillsammans med min första riktiga flickvän. Höll fyra år tills jag träffade exet. Trodde jag hittat rätt. Planerade barn och försökte få det i 2,5 år.
Men nu sitter jag här. Jag kan aldrig få barn utan en lång laboratioriumprocess. Jag är singel och destruktiv, Käkar flera olika sorters piller för att ens ha någon livslust. Jag har börjat utnyttja människor för egen vinnings skull. Jag har förlorat all respekt för omvärlden och
litar inte ens på mina närmaste anhöriga.
Finns ett fåtal i mitt liv som håller mig uppe. Tack till er. Det kommer sluta med någonting bra. Det är jag säker på...
När man är liten hör man ofta saker som är farliga, som tex att andas in rök från plast som brinner.
När jag var fyra lekte man med dåtidens gamla flourburkar man fick på dagis. Fyllde dem med krut från smällare och tände eld. Vid ett specifikt tillfälle andades det in en del rök. Jag blev livrädd och den natten hade jag en mardröm, i vilken jag gick in till min mamma som satt vid matbordet och
ställde den exakta frågan "Hur lång tid tar det innan man dör om man andas in röken från en flourburk?" Mamma svarade mig "Vet inte, men 18 år ungefär kan jag tänka mig"
Dagen efter gick jag ut till platsen där jag eldat för att se efter. Och jo, märket var kvar efter bränd plast. Det var inte bara en dröm att jag eldat. Men drömmen jag drömde kändes så verklig att den blev min sanning.
Varje dag när jag gick hem från förskolan och skolan m.m. så såg jag plastmärket på plattorna bredvid dörren hemma. Allt resulterade i att jag från fyra-fem års ålder räknade ut hur många dagar jag har kvar att leva. Första gången jag gjorde en stor kalkulation var när jag var fem och räknade ut exakta antalet dagar till min 22års dag då jag skulle dö. Därefter så räknade jag
baklänges varje natt innan jag skulle sova. Eller sova, jag grät. Jag grät tills jag inte hade nån ork kvar i kroppen. Jag grät mig till sömns varje natt tills jag var ungefär 13 år. Det var först då jag förstod att jag kanske inte skulle dö när jag var 22. Men det hjälpte inte speciellt mycket. Eftersom jag varit väldigt deprimerad under hela min barndom hade jag heller ingen barndom i normal bemärkelse. Jag lekte aldrig med folk. Jag satt hemma och läste och höll på för mig själv. Jag stängde ute mig själv från omvärlden.
Så vid 13 års åldern, när jag vaknade upp så insåg jag helt plötsligt att jag gått misste om dem kanske viktigaste åren av mitt liv. Vilket gjorde mig deprimerad och jag fick panik. Var ju tvungen att ta igen allt jag missat. Som vi alla vet fungerar det inte. Vilket jag insåg och därmed
resulterade i att jag började skolka och gå runt för mig själv istället. Kunde gå till skolan men precis vid dörren vända och gå ut i skogen. Gå omkring. Sätta mig nånstans. Vad som helst tills skoldagen var slut. Det höll i sig tills jag tog studenten. Då träffade jag en tjej. Jag blev kär. En tjej som ... Första gången jag blev apatisk till mitt liv. Jag gick balansgång över broräcken. Jag började
använda droger och supa. Jag skadade mig själv. Försökte begå självmord. Hamnade på psyket. Flyttade till Stockholm och blev missbrukare av vin m.m. Blev utesluten ur konstskolan men fick komma tillbaka senare och slutföra det. Blev där tillsammans med min första riktiga flickvän. Höll fyra år tills jag träffade exet. Trodde jag hittat rätt. Planerade barn och försökte få det i 2,5 år.
Men nu sitter jag här. Jag kan aldrig få barn utan en lång laboratioriumprocess. Jag är singel och destruktiv, Käkar flera olika sorters piller för att ens ha någon livslust. Jag har börjat utnyttja människor för egen vinnings skull. Jag har förlorat all respekt för omvärlden och
litar inte ens på mina närmaste anhöriga.
Finns ett fåtal i mitt liv som håller mig uppe. Tack till er. Det kommer sluta med någonting bra. Det är jag säker på...
Kommentarer
Trackback
