Dåtidens text publiceras
Jag besitter en fruktansvärd lust att lägga korten på bordet. Inte angående mig själv för det är jag redan helt öppen med. Däremot korten som jag anser att jag är för snäll för att inte visa. Korten som jag stoppar undan trotts att dem vinner över motståndarens hand. Varför jag stoppar undan dem? Eller varför jag inte lägger dem på bordet?
Kan förklara det. För fram tills nu har jag ansett att det är var och en i samhällets egen uppgift att skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting. Men jag är trött på att vara så förbannat trevlig och snäll mot folk nu. Förlåt men det är dags.
Sedan juli 2009 har bl.a. detta hänt i turordning:
*Jag har fått två halvbröder i 40årsåldern. Är farbror till x antal barn. Inget jag någonsin vetat om.
*Jag får veta att jag aldrig kan få barn på annat sätt än möjligen via IVF.
*Exet bryter foten så illa att den aldrig kommer bli återställd helt.
*Hon dumpar mig när hon inte behöver min hjälp mer.
*Hon blir sedemera tillsammans med sin betydligt äldre sjukgymnast.
*Min mormor dör.
*Min morfar har sedan dess blivit mer och mer förvirrad.
Utöver det så har jag fått diagnosen djupt deprimerad. En "poäng" från att bli inlagd. Jag har tappat livsglädjen och förtroendet för folk.
Är det då så konstigt att man är ganska lättirriterad? Jag har blivit polisanmäld för mordhot. För att en själ tolkade mig som att jag mordhotade. Nämnde ingenting om död eller förintelse. Jag har blivit anklagad för att fysiskt och mentalt misshandlat en person. Det sprider denna personen ut gladeligen till alla som undrar vad som gick fel. Att jag har varit en jävla toffel och gjort allt för personen i fråga är inte längre aktuellt att berätta. En mängd personer här inne har hört dennes sida av historien men aldrig min. Dessa personer tar dennes parti i frågan utan att ha en aning. Det gör alla. För jag är ju en kvinnomisshandlare.
Ska klargöra en sak. Jag är ingen gudomlig person utan fel och brister. Allt jag gör och har gjort har inte varit av bästa sort. Vad fysisk misshandel i detta fallet innebär nämns aldrig. Det tycks inte vara relevant. Även om jag inte försvarar det så ska det klargöras att fysisk misshandel i detta fallet innebär fasthållning i handlederna när personen i fråga haft panikattack. Att personen sedan i x antal år har varit en person som tar till rakblad och skadar sig själv när panikattackerna kommer, nämns inte. För jag höll ju fast denne så hårt i handlederna att personen fick små blåmärken. Det faktum att blåmärkena istället hade varit självförvållade skärsår på armarna är tydligen heller inte relevant att veta. Fysisk misshandel. Det har hänt fyra gånger. Två gånger fasthållning, en gång puttade jag till personen så denne satte sig i sängen. Att denne dessförinnan örfilade mig väldigt hårt hör tydligen inte hit. Och den fjärde gången fick personen ett dvdfodral på smalbenet som inte ens var riktat mot denne. Fyra händelser på nästan lika många år. Jag är en kvinnomisshandlare. När det kommer till den mentala misshandeln så är även det en tolkningsfråga. Precis som i mordhotet. Att vrida och vända och sätta egna ord på det som faktiskt händer och sägs är tydligen tillåtet. "Du har kallat mig idiot stup i kvarten!" Nej, det har jag inte. Att jag efter att personen i fråga gjort eller sagt nått taskigt mot mig, sagt "Man är en idiot om man beter sig som du i en situation som denne." Personen blev aldrig kallad idiot utan handlingen. En tolkningsfråga.
Men vi kan vända på saken. Vi kan klargöra allt som en själv fått utstå. Eller vänta nu, det är ju inte speciellt relevant. Eftersom denne person anmälde mig först och ringde kvinnojouren före mig. Då är det ju denna version som gäller. Att denne förbannade kvinnojour inte bara ger rådet utan även mer eller mindre kräver att personen i fråga ska ta sig ur förhållandet, endast baserat på dennes version av händelser är tragiskt.
Efter att personen i fråga bröt foten fick jag ta hand om en hel gård med tre hästar, två hundar och tre katter. Jag fick laga mat, städa, skjutsa runt, hämta hö, gå ut med hundarna, sköta allt. Utan hjälp. Detta efter nio timmar på jobbet. Att då ständigt få höra att man skiter i personen i fråga för att man vill sätta sig vid datorn 30 min senare på kvällen. Eller att man tar 1,5 timme på sig att städa när det vanligtvis bara tar en timme. Jag sköter allt, men jag städar tydligen för långsamt.
Psykiskt och mental misshandel? Jävligt påfrestande för humöret åtminstone.
Men jag var väl inte bra nog. Som personen i fråga själv uttryckte det under ett gräl. "Borde fan skaffa mig en riktig karl! Du kan ju inte ens göra mig med barn!!" Att jag sedan smällde igen dörren utan att säga ett ord och gick ut i skogen och inte svarade när hon ringde i ett par timmar. Det var tydligen mitt fel.
Tro inte på allt snack. Personen i fråga har varit minst lika illa själv. Att personen sedan är av kvinnliga könet och mindre fysiskt ger denne tydligen rätten till att ta till handgemäng. Men visst, jag kanske mordhotade henne indirekt en gång. Efter en örfil sa jag "Slår du mig en gång till slår jag tillbaka och vi vet båda att det är det sista jag gör" Slog jag tillbaka? Nej. Har jag någonsin slagit någon? Nej.
Jag är ingen ängel. Men ta inte parti i en fråga ni inte fått bådas versioner av. Men det gör alla. Jag är bara förbannat trött på att all gammalt umgänge tar avstånd från mig grundat på saker dem fått höra om mig utan att ens fråga mig om min version.
Ibland önskar man nästan att hotet om rättegång blev verkligt och att man satt där i rätten och blir utfrågad. Varför? För att jag har ett förbannat bra minne. Jag har allt jag hör och ser dokumenterat inom mig. Jag skulle kunna förstöra personen i frågas liv vid en utfrågning i rätten. Inte bara dennes liv, utan även dennes familjs liv och företag och hela umgängeskretsen. Besitter sån kunskap och fakta att jag skulle gå därifrån med ett leende. Att jag sedan trots detta säkerligen skulle dömas är en skitsak. Största smällen av en rättegång skulle inte jag ta.
Men trots allt vill jag bara denna person väl. Ställer trots allt upp fortfarande och bryr mig. Jag är artig och trevlig. Även trots att jag bemöts med total avsaknad av respekt. Vi får väl se hur lång tid det tar innan personen besvarar min midsommarhälsning. Med tanke på att personen inte ens svarade mig när jag berättat att jag lagt en blomma från personen på min mormors grav så lär det ta lång tid detta.
Men man kanske inte ska bry sig. Finns ju andra att lägga ner tiden på.
Men varför ska man det egentligen. Man är ju handikappad och missanpassad...
Kan förklara det. För fram tills nu har jag ansett att det är var och en i samhällets egen uppgift att skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting. Men jag är trött på att vara så förbannat trevlig och snäll mot folk nu. Förlåt men det är dags.
Sedan juli 2009 har bl.a. detta hänt i turordning:
*Jag har fått två halvbröder i 40årsåldern. Är farbror till x antal barn. Inget jag någonsin vetat om.
*Jag får veta att jag aldrig kan få barn på annat sätt än möjligen via IVF.
*Exet bryter foten så illa att den aldrig kommer bli återställd helt.
*Hon dumpar mig när hon inte behöver min hjälp mer.
*Hon blir sedemera tillsammans med sin betydligt äldre sjukgymnast.
*Min mormor dör.
*Min morfar har sedan dess blivit mer och mer förvirrad.
Utöver det så har jag fått diagnosen djupt deprimerad. En "poäng" från att bli inlagd. Jag har tappat livsglädjen och förtroendet för folk.
Är det då så konstigt att man är ganska lättirriterad? Jag har blivit polisanmäld för mordhot. För att en själ tolkade mig som att jag mordhotade. Nämnde ingenting om död eller förintelse. Jag har blivit anklagad för att fysiskt och mentalt misshandlat en person. Det sprider denna personen ut gladeligen till alla som undrar vad som gick fel. Att jag har varit en jävla toffel och gjort allt för personen i fråga är inte längre aktuellt att berätta. En mängd personer här inne har hört dennes sida av historien men aldrig min. Dessa personer tar dennes parti i frågan utan att ha en aning. Det gör alla. För jag är ju en kvinnomisshandlare.
Ska klargöra en sak. Jag är ingen gudomlig person utan fel och brister. Allt jag gör och har gjort har inte varit av bästa sort. Vad fysisk misshandel i detta fallet innebär nämns aldrig. Det tycks inte vara relevant. Även om jag inte försvarar det så ska det klargöras att fysisk misshandel i detta fallet innebär fasthållning i handlederna när personen i fråga haft panikattack. Att personen sedan i x antal år har varit en person som tar till rakblad och skadar sig själv när panikattackerna kommer, nämns inte. För jag höll ju fast denne så hårt i handlederna att personen fick små blåmärken. Det faktum att blåmärkena istället hade varit självförvållade skärsår på armarna är tydligen heller inte relevant att veta. Fysisk misshandel. Det har hänt fyra gånger. Två gånger fasthållning, en gång puttade jag till personen så denne satte sig i sängen. Att denne dessförinnan örfilade mig väldigt hårt hör tydligen inte hit. Och den fjärde gången fick personen ett dvdfodral på smalbenet som inte ens var riktat mot denne. Fyra händelser på nästan lika många år. Jag är en kvinnomisshandlare. När det kommer till den mentala misshandeln så är även det en tolkningsfråga. Precis som i mordhotet. Att vrida och vända och sätta egna ord på det som faktiskt händer och sägs är tydligen tillåtet. "Du har kallat mig idiot stup i kvarten!" Nej, det har jag inte. Att jag efter att personen i fråga gjort eller sagt nått taskigt mot mig, sagt "Man är en idiot om man beter sig som du i en situation som denne." Personen blev aldrig kallad idiot utan handlingen. En tolkningsfråga.
Men vi kan vända på saken. Vi kan klargöra allt som en själv fått utstå. Eller vänta nu, det är ju inte speciellt relevant. Eftersom denne person anmälde mig först och ringde kvinnojouren före mig. Då är det ju denna version som gäller. Att denne förbannade kvinnojour inte bara ger rådet utan även mer eller mindre kräver att personen i fråga ska ta sig ur förhållandet, endast baserat på dennes version av händelser är tragiskt.
Efter att personen i fråga bröt foten fick jag ta hand om en hel gård med tre hästar, två hundar och tre katter. Jag fick laga mat, städa, skjutsa runt, hämta hö, gå ut med hundarna, sköta allt. Utan hjälp. Detta efter nio timmar på jobbet. Att då ständigt få höra att man skiter i personen i fråga för att man vill sätta sig vid datorn 30 min senare på kvällen. Eller att man tar 1,5 timme på sig att städa när det vanligtvis bara tar en timme. Jag sköter allt, men jag städar tydligen för långsamt.
Psykiskt och mental misshandel? Jävligt påfrestande för humöret åtminstone.
Men jag var väl inte bra nog. Som personen i fråga själv uttryckte det under ett gräl. "Borde fan skaffa mig en riktig karl! Du kan ju inte ens göra mig med barn!!" Att jag sedan smällde igen dörren utan att säga ett ord och gick ut i skogen och inte svarade när hon ringde i ett par timmar. Det var tydligen mitt fel.
Tro inte på allt snack. Personen i fråga har varit minst lika illa själv. Att personen sedan är av kvinnliga könet och mindre fysiskt ger denne tydligen rätten till att ta till handgemäng. Men visst, jag kanske mordhotade henne indirekt en gång. Efter en örfil sa jag "Slår du mig en gång till slår jag tillbaka och vi vet båda att det är det sista jag gör" Slog jag tillbaka? Nej. Har jag någonsin slagit någon? Nej.
Jag är ingen ängel. Men ta inte parti i en fråga ni inte fått bådas versioner av. Men det gör alla. Jag är bara förbannat trött på att all gammalt umgänge tar avstånd från mig grundat på saker dem fått höra om mig utan att ens fråga mig om min version.
Ibland önskar man nästan att hotet om rättegång blev verkligt och att man satt där i rätten och blir utfrågad. Varför? För att jag har ett förbannat bra minne. Jag har allt jag hör och ser dokumenterat inom mig. Jag skulle kunna förstöra personen i frågas liv vid en utfrågning i rätten. Inte bara dennes liv, utan även dennes familjs liv och företag och hela umgängeskretsen. Besitter sån kunskap och fakta att jag skulle gå därifrån med ett leende. Att jag sedan trots detta säkerligen skulle dömas är en skitsak. Största smällen av en rättegång skulle inte jag ta.
Men trots allt vill jag bara denna person väl. Ställer trots allt upp fortfarande och bryr mig. Jag är artig och trevlig. Även trots att jag bemöts med total avsaknad av respekt. Vi får väl se hur lång tid det tar innan personen besvarar min midsommarhälsning. Med tanke på att personen inte ens svarade mig när jag berättat att jag lagt en blomma från personen på min mormors grav så lär det ta lång tid detta.
Men man kanske inte ska bry sig. Finns ju andra att lägga ner tiden på.
Men varför ska man det egentligen. Man är ju handikappad och missanpassad...
Kommentarer
Trackback
