Lösaktighetens väsen.
Allt blir så mycket enklare med raka besked. Att slippa omvägar. Gå i cirklar. Fågelvägen från start till mål. Missar man att se och uppleva allt runt omkring? Det är väl ingenting att missa. Du kommer aldrig någonsin få uppleva allt. Hur mycker du än försöker så kommer du inte uppleva en bråkdel av allt som går. Sluta släng bort din tid med att leta efter nya erfarenheter. Se framåt istället. Vart vill du vara i framtiden? Se till det som är viktigast i livet. Det du vill åstadkomma. Sträva därefter åt det hållet. Med klara mål i sikte är sidovägar bara bortkastad tid.
Jag vet vart jag vill. Vart jag vill vara. Vart jag vill dö. Därför kräver jag raka besked. Så simpelt är det.
Oj, nu går solen upp. Kanske onödigt att gå och lägga sig. Men med tanke på att dagen bör utnyttjas till fullo, kanske man bör ta sig en liten lur. Optimala för hjärnans funktionalitet är fem timmars sömn per natt. Varken mer eller mindre. Utöver det ska man sova 30 min vid lunch och 30 min vid middag. Där är det optimala prestandan på hjärnan. Vetenskapligt bevisat. Det kanske är därför.
Fem dagar kvar. Det går stadigt utför änsålänge. Dag två överträffade dag ett. Åt det negativa. Jag har misst en del av mig själv. Någonting kärt. Endast pga idioti. Rädsla. Och falskhet. Dessvärre är det så världen ser ut. Det är bara jag som inte tolererar det. Kanske är dumt i det långa loppet men jag liksom alla vet att loppet inte är speciellt långt.
Ta vara på tiden. Vad det nu innebär.
Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men detta förbannade samhälle. Lösaktighetens fristad. Det är tur vi åtminstone har lagar. Det räddar många liv.
För det är väl som så att det man ger får man igen. Förr eller senare. Bra karma. Dålig karma. Lite buddhistiskt tänk. Man vet aldrig vem och vad den var i livet innan detta. Och än mindre vad som komma skall i nästa. Man vet inte ens vad den är i detta livet nu. Kanske nånting alldeles, alldeles underbart. Eller..
Att ta saker för givet. Eller personer. Än värre, ta sig själv för givet.
Jag är gammal nog att veta att jag lever i verkligheten, men vet ni? Eller verkligheten. Den bittra sanningen. Eller bara illusionen om excistens.
Vad försigår bortom vårt medvetande? I de ljudsekvenser vi inte kan fånga upp. Vad sägs det där? Nej, det är inte tyst. Eller var excisterar utanför vår hjärnas ljusspektra? Den gamla filosofiska frågan; Hörs ett träd falla i skogen om ingen är där? Väldigt omformulerad och kortfattad, men med samma innebörd. Vad är det en hund hör när den skäller till synes utan anledning? Någonting vanligt men bara väldigt tyst läte säger de flesta. Kan dock vara någonting helt annat. På en annan ljudfrekvens.
Ensamma? Nej och tur är väl kanske det.
Jag tycker ju att det är konstigt att dörren stängs två gånger, utan att röra sig, efter det att jag släppt handtaget.
Jag tycker ju det.
Jag vet vart jag vill. Vart jag vill vara. Vart jag vill dö. Därför kräver jag raka besked. Så simpelt är det.
Oj, nu går solen upp. Kanske onödigt att gå och lägga sig. Men med tanke på att dagen bör utnyttjas till fullo, kanske man bör ta sig en liten lur. Optimala för hjärnans funktionalitet är fem timmars sömn per natt. Varken mer eller mindre. Utöver det ska man sova 30 min vid lunch och 30 min vid middag. Där är det optimala prestandan på hjärnan. Vetenskapligt bevisat. Det kanske är därför.
Fem dagar kvar. Det går stadigt utför änsålänge. Dag två överträffade dag ett. Åt det negativa. Jag har misst en del av mig själv. Någonting kärt. Endast pga idioti. Rädsla. Och falskhet. Dessvärre är det så världen ser ut. Det är bara jag som inte tolererar det. Kanske är dumt i det långa loppet men jag liksom alla vet att loppet inte är speciellt långt.
Ta vara på tiden. Vad det nu innebär.
Jag försöker. Det gör jag verkligen. Men detta förbannade samhälle. Lösaktighetens fristad. Det är tur vi åtminstone har lagar. Det räddar många liv.
För det är väl som så att det man ger får man igen. Förr eller senare. Bra karma. Dålig karma. Lite buddhistiskt tänk. Man vet aldrig vem och vad den var i livet innan detta. Och än mindre vad som komma skall i nästa. Man vet inte ens vad den är i detta livet nu. Kanske nånting alldeles, alldeles underbart. Eller..
Att ta saker för givet. Eller personer. Än värre, ta sig själv för givet.
Jag är gammal nog att veta att jag lever i verkligheten, men vet ni? Eller verkligheten. Den bittra sanningen. Eller bara illusionen om excistens.
Vad försigår bortom vårt medvetande? I de ljudsekvenser vi inte kan fånga upp. Vad sägs det där? Nej, det är inte tyst. Eller var excisterar utanför vår hjärnas ljusspektra? Den gamla filosofiska frågan; Hörs ett träd falla i skogen om ingen är där? Väldigt omformulerad och kortfattad, men med samma innebörd. Vad är det en hund hör när den skäller till synes utan anledning? Någonting vanligt men bara väldigt tyst läte säger de flesta. Kan dock vara någonting helt annat. På en annan ljudfrekvens.
Ensamma? Nej och tur är väl kanske det.
Jag tycker ju att det är konstigt att dörren stängs två gånger, utan att röra sig, efter det att jag släppt handtaget.
Jag tycker ju det.
Kommentarer
Trackback
