Och så var det Eva, den late jäveln!
Otalt må hända, men dygden av samvete tynger ens axlar. För det är väl som så att i väntans tider tar man mod till sig att blunda för verkligheten och det som borde göras.
Det är stunder som denna man tar sig an projekt av stora volymer som fyller ens tid med annat. För i dimmans sken kommer mängderna av dynga att växa. Lathet, förakt och dåliga ursäkter.
I dagens samhälle har sensmoralen förlorat sin makt. Innebörden är snarlik med betydelsefullheten av illdåd utan bakgrund. För vad mer meningslöst kan något vara än att skapa utan tanke?
Min tillit till folket har gått förlorad. För varför skulle nånting förändras när det inte gjort det tidigare. Det är ingen fråga. Det är ett konstanterande. Min egen lösning på det hela är att lägga ribban högt. Ungefär som kvalhöljden för att kvala in till ett mästerskap. Varför man har en sådan? För det kostar bara pengar och tid om alla ska med även dem som aldrig kan bli mästare överhuvudtaget. Är jag en mästare? Nej, inte det minsta. Men det hindrar väl inte mig från att ställa krav? Men det ger konsekvenser med. Man blir ratad av dem man inte vill bli det av. Dem man faktiskt vill släppa in på livet väljer att stanna utanför.
Jag är begynnelsens lagstiftare. Må hända att det bara var jag och Eva, men vilket liv vi fick. Det var värt det pris man fick betala. Men nu såhär x antal år senare så sitter man här. Letar efter den Eva som försvann. Som aldrig kommer återuppstå. Ty detta är en illusion.
Kommentarer
Trackback
