Jag ser dig
Allt skulle kunna handla om svek, hyckleri och falskhet. Om orättvissa, lögner och bedrägeri. Eller den betydelselösa innebörden av ord utan sanning.
Perfektionen i mänsklig gestalt.
Huruvida man åtsidosätter förnuft och känsla pga rädsla. Detta kommer dock inte handla om det. Utan kommer istället handla om osäkerhet. Dess byggelement vars konstruktion aldrig kommer bära. Bära den tyngd de kommer utsättas för.
Någonstans trodde jag att alla innerst inne tog sitt förnuft till fånga.
Förnuft. Ja, vad är egentligen det?
Förnuftets dolda baksida fylld av rädslor och oro. "Kommer det ske igen?"
Hur väl kan man känna en person? Kan man känna någon för mycket för individernas eget bästa? Personligen trodde jag det var det man strävade efter. Att lära känna någon så extremt mycket att man vet mer om personen i fråga än vad personen själv vet. Och vise versa. Vore det inte skönt att ha någon som redan visste hur man mår och tänker på. Att inte behöva förklara någonting. Att känna att den där personen är mitt allt. Det är jag själv i en annan individ. Känslan av att aldrig behöva bry sig eller göra sig till. Skippa sminket, den ytliga fasaden och strävan efter att sticka ut och synas. Att bara kunna vara sig själv. Eller tom bli tvingad att vara sig själv i dess sällskap då denna person ser rakt igenom alla försök till att inte vara sig själv. Det vore en befrielse. Iaf för mig.
Murar byggs för att skydda något från något annat. Oftas en mur för att stänga ute omvärlden. Att skapa sitt eget lilla samhälle, med egna lagar och regler. Med en egen verklighet där ingenting man inte vill ska vara sant är det. Det fungerar och är en bra metod att skydda sig själv på. Om alla andra håller sig på utsidan. Men ibland, som i detta fallet, så är en person redan inne när muren byggs upp. Som är fast där inne tillsammans. Två individer i samma fästning.
Tidsmaskiner. Denna illusion. Fysiskt omöjligt och kommer så föralltid att bli. Vad man istället kan göra är att finna en väg runt det hela. Jag sitter i förarsätet så det är bara att hoppa in. Riv muren och hoppa in. Vi löser det tillsammans. För alla individer tror. Alla tror. Och alla hoppas. Drömmer drömmar, och lyssnar till svalorna en sommarkväll. Alla.
Kärleken excisterar. Vare sig man vill tro på det eller ej. Men oavsett så tror vi alla på det.
Går inte att fly undan och gömma sig hur länge som helst. Allt kommer ikapp en förr eller senare. Det enda man kan hoppas på den dag det sker är att man tagit vara på de som faktiskt finnns där för en. Som faktiskt känner en. Som vill en väl. Som trots att dem blir sårade och svikna står kvar och borstar av sig eländet och fortsätter tro. Tro och framförallt se det positiva. Ser det fina bakom fasaden. Ser det inre.
Jag vet vad du tänker. Jag varför du gråter. Jag vet vad som får dig att skratta och le. Jag vet vad du drömmer om när du är ensam.
Jag är inte som alla andra. Jag är inte ens som dem du tror är som mig. Som säger liknande saker. Som ser att du är en drömmande människa. En självsäker människa men osäker på omvärlden. Jag är inte sån. Vet du varför? För jag vet anledningen. Jag vet svaret. Jag vet drömmen. Jag vet slutet.
Jag känner dig bättre än du själv. Och det gör att jag stannar kvar.
För jag ser. Jag ser dig..
Kommentarer
Trackback
