Religösa 80-tal.
Vad det är jag vill...
Om alla bara visste det. Vore mycket enklare då. Jag vet inte vem du är. Vart du är. Om du finns. Jag vet inte varför eller hur. När eller om möjligheten finns. Jag vet inte. Men jag tror på mirakel. Jag hoppas jag tror på mirakel. Eller jag vill tro. Men jag gör nog inte det. Världen är alldeles för liten för det. Vad jag vill.. Ganska enkelt egentligen. Jag vill
Jag började räkna en gång. För länge sen. En tid som börjar bli forntid. Räknade får. Dagar. Tid. Räknade på livet. Jag gör det fortfarande. Detta förbannade jävla räknande. Vareviga dag. Natt. Timme. Minut. Ständigt. Där försvann den. Och den. Och snart även den. Ville ni veta? Nej det vill ni inte. Bryr jag mig? Nej, inte det minsta. Psykriatiskt sjuk? Nej, inte ni. Jag bryr mig inte. Vet ni varför? För att jag aldrig har gjort det. Jag har sett ett rakt mål och inte brytt mig om någonting annat. Endast målet. Inte vägen dit, utan målet. Empati och sympati. Vad är det bra för? Jag har faktiskt inget bra svar på det. Jag har aldrig haft den förmågan. Kommer heller aldrig ha. Världen är svart och vit. Finns ingen gråskala. Bara lögner med lite sanning i eller sanning med lite lögn i. Och så finns ju sanningen och lögnen i dess renaste form. Empati. För vadå? För mig själv kanske. Kommer nämligen aldrig nå mitt mål. Göra det bästa av vägen dit vore kanske lämpligt i det läget. Ja, kanske. Men inte denna gången. Inte i detta livet. Inte med denna själen. Besitter inte kunskapen eller förmågan. Besitter inte drömmen och viljan. Den försvann på 80-talet. Numera består allt av en väntan. En väntan efter miraklet man inte tror på. Jag saknar helt enkelt tro. Tro på omvärlden.
Vad jag vill... Jag vill tro. Tro på att allt ordnar sig och blir bra. Att målen blir nådda. Att solen går upp på morgonen. På framtiden. På själslig ro. Som allas Stenmark skrev "Men tänk om nästa liv är lika bedrövligt som detta". Min högsta dröm; barn. Barn i massor. Det sket sig. Kanske kan få nått enstaka. Om jag har förbannat tur. Fler drömmar och mål? Nej egentligen inte. Har haft samma sedan jag blev tonåring. Barn. Adoption? Haha, kommer inte på frågan. Inte en jävla chans. I övrigt tomten, önskar jag mig tillit och trygghet. Förtroende och närhet. Kärlek och ömhet.
Vad jag vill. Det är enkelt. Så förbannat jävla enkelt. Jag vill det varenda jävel vill. Jag nöjer mig dock inte med medelmåtta. Och det är mitt problem. Mitt stora jäkla problem. Att vara nöjd för stunden och se det positiva i saker och ting.
Men jag ser ingenting positivt.
Så tack.
Tack alla. Tack.
Jag är där igen. Där jag ständigt hamnar. På mitt lilla altare. Nej jag tycker inte synd om mig själv. Detta är väl självförvållat. Och även om det inte är det så varför tycka synd om mig själv? Jag trivs med mig själv på något konstigt jävla sätt. Och vet inget bättre. Vet jag inget bättre, finns det inget bättre. Enkel logik. Ens egen sanning är alltid den sanna. Det man själv tror på är det enda troliga.
Empati. Jo tack. Enkelriktad gata utan slut.
Om alla bara visste det. Vore mycket enklare då. Jag vet inte vem du är. Vart du är. Om du finns. Jag vet inte varför eller hur. När eller om möjligheten finns. Jag vet inte. Men jag tror på mirakel. Jag hoppas jag tror på mirakel. Eller jag vill tro. Men jag gör nog inte det. Världen är alldeles för liten för det. Vad jag vill.. Ganska enkelt egentligen. Jag vill
Jag började räkna en gång. För länge sen. En tid som börjar bli forntid. Räknade får. Dagar. Tid. Räknade på livet. Jag gör det fortfarande. Detta förbannade jävla räknande. Vareviga dag. Natt. Timme. Minut. Ständigt. Där försvann den. Och den. Och snart även den. Ville ni veta? Nej det vill ni inte. Bryr jag mig? Nej, inte det minsta. Psykriatiskt sjuk? Nej, inte ni. Jag bryr mig inte. Vet ni varför? För att jag aldrig har gjort det. Jag har sett ett rakt mål och inte brytt mig om någonting annat. Endast målet. Inte vägen dit, utan målet. Empati och sympati. Vad är det bra för? Jag har faktiskt inget bra svar på det. Jag har aldrig haft den förmågan. Kommer heller aldrig ha. Världen är svart och vit. Finns ingen gråskala. Bara lögner med lite sanning i eller sanning med lite lögn i. Och så finns ju sanningen och lögnen i dess renaste form. Empati. För vadå? För mig själv kanske. Kommer nämligen aldrig nå mitt mål. Göra det bästa av vägen dit vore kanske lämpligt i det läget. Ja, kanske. Men inte denna gången. Inte i detta livet. Inte med denna själen. Besitter inte kunskapen eller förmågan. Besitter inte drömmen och viljan. Den försvann på 80-talet. Numera består allt av en väntan. En väntan efter miraklet man inte tror på. Jag saknar helt enkelt tro. Tro på omvärlden.
Vad jag vill... Jag vill tro. Tro på att allt ordnar sig och blir bra. Att målen blir nådda. Att solen går upp på morgonen. På framtiden. På själslig ro. Som allas Stenmark skrev "Men tänk om nästa liv är lika bedrövligt som detta". Min högsta dröm; barn. Barn i massor. Det sket sig. Kanske kan få nått enstaka. Om jag har förbannat tur. Fler drömmar och mål? Nej egentligen inte. Har haft samma sedan jag blev tonåring. Barn. Adoption? Haha, kommer inte på frågan. Inte en jävla chans. I övrigt tomten, önskar jag mig tillit och trygghet. Förtroende och närhet. Kärlek och ömhet.
Vad jag vill. Det är enkelt. Så förbannat jävla enkelt. Jag vill det varenda jävel vill. Jag nöjer mig dock inte med medelmåtta. Och det är mitt problem. Mitt stora jäkla problem. Att vara nöjd för stunden och se det positiva i saker och ting.
Men jag ser ingenting positivt.
Så tack.
Tack alla. Tack.
Jag är där igen. Där jag ständigt hamnar. På mitt lilla altare. Nej jag tycker inte synd om mig själv. Detta är väl självförvållat. Och även om det inte är det så varför tycka synd om mig själv? Jag trivs med mig själv på något konstigt jävla sätt. Och vet inget bättre. Vet jag inget bättre, finns det inget bättre. Enkel logik. Ens egen sanning är alltid den sanna. Det man själv tror på är det enda troliga.
Empati. Jo tack. Enkelriktad gata utan slut.
Kommentarer
Trackback
